framgangsfaktorn

Framgångsfaktorn.

Jag läste Malcolm Gladwells bok “Framgångsfaktorn” och började fundera på varför det går så bra för vissa och så mycket sämre för andra? Onekligen en viktig fråga i den postmoderna identitets politiska tid vi lever i, där det individuella projektet  är allt. Vill du veta hur och varför du är där du är? Läs artikeln. Gick över sju sidor i GP:s helgbilaga Två Dagar, 2012.

 VÄGEN TILL FRAMGÅNG

Det räcker inte med att du har talang för att bli framgångsrik. I fel forum kan den helt förlora sitt värde. Men på rätt plats, i rätt tid kan hårt arbete och starkt eget driv få talangen att blomma. Förutsatt att du älskar det du gör.

Två Dagar undrar vad det är som gör att vissa lyckas så himla bra.

TEXT HENRIC NILSSON BILD SÖREN HÅKANLIND

 

En kvinna i röd jacka passerar förbi Claes Hakes mäktiga skulptur Bohuslän och går ner mot gångtunneln mellan Östra Nordstan och Centralen. I handen har hon en fiollåda.

Klockan är fem på eftermiddagen.

Det är en helt vanlig vårdag i Göteborg.

Hon ställer sig i gångtunnneln och börjar spela.

En man i grå kostym ser på henne utan att stanna sina steg. Han gräver lite i byxfickan och slänger några mynt i plastburken framför henne och går vidare mot stationen.

Han är inte ensam om sitt beteende. Huvudparten av dem som skänker några pengar gör det per automatik. Ett kort konstaterande, gräv i fickan, mynten ner i hinken och sen vidare.

Det är en gest, ett ekonomiskt bidrag för ett uppträde där själva gestaltningen består i att befinna sig på en plats där givandet förväntas, oavsett prestation.

Men den som spelar är inte vem som helst. Hon heter Sara Trobäck-Hesselink och är förste konsertmästare i Göteborgs Symfoniker.

Till slut stannar en kille i 30 årsåldern. Han ställer sig nära Sara Trobäck Hesselink och lyssnar. På ryggen har han ett gitarrfodral. När hon spelat färdig sitt stycke säger han något till henne och går sedan sin väg.

Efter en timme när Sara plockar ihop notstället och lägger ner fiolen så frågar jag henne vad han sa.

– Han undrade när jag var klar så han själv kunde börja spela, skrattar hon.

Kanske har tusen personer passerat henne under den tid hon spelat. Fyra har stannat till och lyssnat. Bara en blev riktigt hänförd och stod en lång stund och vilade till tonerna av Bachs Partita för soloviolin.

Samtidigt som en äldre gentleman snabbt tar över den vakanta platsen i tunneln och börjar spela Gudfaderns tema på sitt dragspel räknar vi mynten i hinken.

198 kronor.

 

 

Vad är egentligen hemligheten bakom en framgångsrik människa? Ingrid Tollgerdt- Andersson, forskare och konsult inom ledarskap, började fundera på om det finns något gemensam nämnare bakom framgång – oavsett bransch eller kön. Hon intervjuade ett antal välkända och framgångsrika företagsledare, entreprenörer, media profiler, politiker och idrottare.  I sin bok Passion, nyckeln till framgång (Tollgerdt förlag 2010) listar hon elva nycklar.

– Men om jag måste välja några av dem så är det tre saker. Det ena är god självkänsla. Sedan handlar det om hårt arbete, de här personerna har jobbat enormt mycket, Och en förutsättning för att orka jobba hårt är man älskar det man gör. Det måste finnas en passion, en lust för jobbet, säger Ingrid Tollgerdt-Andersson.

 

Hur får man bra självkänsla?

– Det är nog delvis ärftligt. Men det är också viktigt att någon ser dig, tror på dig och lyfter fram dig. Det behöver inte vara en förälder. En lärare kan spela stor roll. Framgång föder också framgång. Det skapar en tillit till att man kan lyckas. Och framgången kommer tidigt. Jag får ofta frågan hur man skall uppfostra sina barn och då brukar jag säga att man i möjligaste mån skall låta människor hålla på med det de tycker är roligt. Sedan måste man försörja sig, självklart, men jag tror det viktigaste är att lusten får styra så mycket som möjligt.

Men har alla just passionen?

– Nej, jag tror inte det. Där är människor olika.

 

Sara Trobäck Hesselink har precis avslutat dagens repetition av Wagners Ragnarök. Det är inget lätt stycke men orkestern börjar närma sig. Det tycker i alla fall den amerikanske dirigenten Kent Naganosom applåderar musikerna efter repetitionen.

Du såg glad ut och skrattade lite emellanåt när ni spelade?

– Man blir ju väldigt samspelt med den som sitter bredvid. Där var det väldigt svåra saker som vi inte kände att vi hade kontroll över. Då kan de bli komiskt, säger hon.

 

Hon började spela fiol redan som femåring. Växte upp med föräldrar som älskade klassisk musik och som oftast tog med sig barnen på konserter. Hon har aldrig känt någon press därifrån. Men hon har fått stöttning att fortsätta spela.

– Jag tjatade på mina föräldrar om att få en fiol och få börja spela. Året innan jag började så satt jag och tittade varje vecka på de barn som spelade i Suzuki-gruppen. Jag fick inte vara med men vill titta på dem ändå. Sedan fick jag ändå ingen plats och då kontaktade mamma en privat fiolpedagog. Det var väldigt mycket vilja där kan jag säga. Att jag verkligen ville det här.

 

Fick du tidigt reda på att du var duktig?

– Från början är det extremt viktigt i vems händer man hamnar och min första lärare var en fantastisk pedagog. Han gav mig bra morötter hela tiden. Det blev aldrig för lätt, så jag var sugen på att fortsätta.

Men hur mycket övade du?

– De första åren kanske någon timma om dagen, sedan två till tre timmar om dagen när jag var 13 – 14 år. Men jag har aldrig varit någon maratonövare.

 

Sara sökte och kom in på Musikhögskolan i Göteborg, som 16 – åring. Hon hoppade av efter två år och flyttade till London för att under fem år studera för en konsertviolinist.

– Under Londonåren övade jag väl fyra till fem timmar om dagen.

 

Begreppet 10 000 timmar lanserades av Anders R Eriksson, psykologiforskare i Miami. Han forskning visade att det krävs 10 000 timmars grundträning innan du blir riktigt bra på det du gör. De riktigt framgångsrika har nästan alltid den bakgrunden.

10 000 timmars träning är 20 timmar i veckan under 10 år, nästan tre timmar om dagen. Vill du snabba på processen kan du ägna sex timmar om dagen i fem år åt att utveckla det du vill bli bra på.

I Malcolm Gladwells bok Framgångsfaktorn tar han upp exempel på personer som gjort just så och som helt plötsligt låg helt rätt i tiden.

En är Bill Gates, Microsoft grundare. Han hade turen, eller oturen, att gå på en skola där de köpte in datorutrustning så tidigt som 1968.

Långt innan någon kan tänka tanken om persondatorer. Bill Gates blir som besatt. Medan andra tonåringar ägnande sig åt att röka gräs och ha petting i baksätet på farsan bil satt alltså Bill Gates där och programmerade, år efter år.

När så tekniken är mogen för att framställa persondatorer – 1975 börjar det – finns det en ung man som tillbringat betydligt mer än 10 000 timmar framför datorn och som har en kunskap som nu är guld värd.

 

Malcolm Gladwell hävdar att egen drivkraft aldrig räcker för att nå framgång. Genom att sätta sökarljuset på personens bakgrund kan man förstå vilka som lyckas eller inte. Det går alltid att se dolda fördelar, extraordinära omständigheter i tiden för genombrottet, ett socialt och kulturellt arv som gör det lättare att läsa samtiden för att hitta luckan, nätverk som kan hjälpa till. Din klassbakgrund, ditt kön eller din etnicitet kan plötsligt bli till fördel, eller till nackdel. Det handlar ofta om turen att befinna sig på rätt plats i rätt tid.

 

En tes han driver är att själva urvalsprocessen som används för att identifiera talanger betyder lika mycket som talangens förmåga. Gladwell tittar till exempel på vilken tid på året ishockeyspelarna är födda som spelar i högsta juniorligan i Kanada. Det visar sig att den absoluta majoriteten är födda tidigt på året.

Varför?  De var tidigt lite större än sina kamrater, fick därför lite mer coachning, lite mer beröm.

Intressant nog infinner sig samma fenomen om man tittar på årets svenska pojklandslaget i fotboll, födda 1996. Där är 21 av 29 uttagna spelare födda första halvåret.

Samma siffror visar sig när vi tittar på förra årets U21 landslaget. 21 av 27 uttagna spelare är födda det första halvåret.

Frågan Gladwell ställer sig är hur många talanger vi förlorar genom att inte ha två intagningar av elever per skolår?

 

Mats Trondman är professor i kultursociologi. Vi pratar om olika generationers förutsättningar att ta sig fram i samhället.

Själv är han född på femtiotalet, alltså ett barn som växer upp i ett expansivt socialdemokratiskt samhälle.

– Många av oss flyttade in på arenor som var otänkbara för våra föräldrar. Idag är nog många friare i förhållande till sin bakgrund och har stora drömmar men mobiliteten är inte kontextuell utan individuell. Du kan inte bara följa med tiden utan du måste hitta din individuella drivkraft. Vi var trygga och blev något annat. Idag är det otryggare.

 

Får att bli riktigt framgångsrik måste man kunna synliggöra sig själv på ett annat sätt idag. Tricket är att kombinera ett starkt performance med en stark inre övertygelse och ge nya svar på gamla frågor. Överraska och utmana gamla konventioner.

Mats Trondman menar att samhället måste skapa sfärer där talangfulla och besvärliga människor ges utrymme att experimentera. En form av social och kulturell keynesianism där kunskap inte bara reproduceras.

– Jag vill gärna tro att Sverige var och är bra på detta, säger han.

 

 

Ja, Sverige var ett bra land att växa upp i. Det tycker också Marcus Samuelsson, den 41-årige stjärnkocken som etablerat sig i New York. Han är på väg till sin senaste restaurang en tidig vårmorgon i New York när vi talas vid per telefon.

– Men baksidan med att människor har det så bra i Sverige är att du kan bli lite bekväm. Den där extra hungern om att man skall fram kan saknas.

 

Han pratar om att välja mellan ett positivt eller negativt förhållningssätt till de förutsättningar du har.

Själv adopterades han från Etiopien som treåring och växte upp i svensk medelklassfamilj i Sävedalen. En familj som lyckades ingjuta ett stort mått av självkänsla i Marcus, men som också gjort en klassresa och levde efter devisen att hårt arbete är nödvändigt i livet.

– Mina morföräldrar pratade ofta om att det inte var så länge sedan det var fattigt i Sverige.

Att han var svart vände han till en fördel. Det är klart att han stack ut i restaurangköket.

– När jag började jobba i 18 – 19 års ålder så tror jag det var en drivkraft att göra det lilla extra för att jag hade lite mindre rum att misslyckas.

 

I mitten av 90-talet blev han den ledande svarta kocken i New York. Det kan tyckas underligt i en stad med stor svart befolkning men Marcus Samuelsson har en förklaring.

– När den svarta medelklassen växte fram på 60 – 70-talet så ville de att deras barn ska bli advokater och ekonomer. De ville inte att barnen skulle associeras med servicesektorn där så många svarta varit pigor och kockar. På så sätt förlorade man en hel generation som kunde ha öppnat restauranger och hotell.

 

Sverige genomgick samma sak, några generationer tidigare bara, menar han. Idag har kock blivit ett statusyrke i USA och många svarta återvänder till branschen.

Tur att du växte upp i Sverige då?

– Absolut, jag är tacksam för det.

 

Marcus Samuelsson kommer att bli kvar i köket. Kärleken till maten och lusten att upptäcka nya matkulturer är djup.

– Nyfikenheten är en stor del av framgången. Jag tycker att jag precis har börjat.

 

Kan han se talang? Absolut, men det är inte det han letar efter, säger han och nämner det han också ser som sina egna framgångsfaktorer.

– Jag har träffat massor av talanger. Men talang måste kombineras med ödmjukhet, ambitionsnivå, hårt arbete och självdisciplin. Finns inte engagemanget eller den positiva attityden så kan vi inte jobba tillsammans.

Det brukar ta mellan två timmar och två månader för att se vilka som “har det”.

– Ofta vill jag avvakta lite. Det kan vara blyga killar eller tjejer som kan vara duktiga men som inte är lika framåt.

 

Blyghet är inte det man associerar Belinda Olsson med. Varje vecka leder hon SVT:s Debatt i direktsändning.

Hon tillhör dem som lyckats bli framgångsrik i ett yrke där hon inte hade något socialt eller kulturellt kapital.  Hennes föräldrar var småföretagare, hon bodde under tonåren i Rannebergen, gick ut gymnasiet med 3.6 i medelbetyg. Drömmen om ett programledarskap låg långt bort.

Men Belinda hade en strategisk förmåga kopplad med driv. Hon ville något och hon ville det väldigt mycket. Så hon läste journalistik i USA, skaffade sig ett nätverk den vägen, jobbade gratis åt mer erfarna journalister, blev rekommenderad, det ena leder till det andra. Skickade till och med mail till Oprah Winfrey.

– När jag var mellan 20 och 32 var jag otroligt målmedveten. Jag gjorde tvåårsplaner och frågade mig själv vart jag ville.

 

Hon studerade de tidningar hon ville skriva i. Såg vad de ville ha, ringde och låg på. Och när hon fick chansen tog hon den.

– Jag lärde mig snabbt att har man mycket idéer och klarar av att leverera ett resultat så kan man hänga sig kvar.

 

Samtidigt skämdes hon lite för sin förortsbakgrund när hon mötte den övriga journalistkåren. De hade en annan bakgrund, var ofta varit kursare på universitetet. Men så hände något.

Latin Kings slår igenom och Peter Birro skriver Välkommen till Hammarkullen.

– Plötsligt ville alla omfamna förorten. Då började jag också rida på det. Jag kunde säga att jag är något annat än ni och det var lite tufft.

 

I slutet av 90-talet letade hon efter en lucka där hon kunde göra sig behövd. Hon såg att det saknades bra texter om unga kvinnors livserfarenheter. Boken Fittstim började ta form i hennes huvud.

– Den skulle jag kunna göra men jag måste para ihop mig med någon som var lite mer populär än mig och som var djävligt duktig och då tog jag kontakt med Linda Skugge som också jobbade på Expressen.

 

Boken blev enormt omtalad och framgångsrik.

– Fittstim lärde mig något om yrkeslivet med tanke på framgångsfaktorer. Omge dig med människor som är lika smarta eller smartare än du. Och jobba med människor du är trygg med.

Någon rädsla för auktoriteter har hon aldrig lidit av. Hon tror det har med uppfostran att göra, samma sak med drivet.

–   Jag såg tidigt hur mina föräldrar uppfann sina egna jobb. Det fanns en entreprenörsanda i min familj.

 

Koppla detta med ett revanschbegär och ett hävdelsebehov ”Jag har velat visa dem att jag inte är BARA en rökrutetjej” och du får en framgångsbrygd.

Idag är hon sitt eget varumärke.

– Det var först i min generation som journalister började prata om sig själva som varumärke. Vi fattade tidigt att de säljer tidningar på oss, vi fattade spelet.

 

Som programledare för Debatt känner hon att hon hittat hem.

– Jag har nischat mig inom infotainment. Den genren är ganska ny i Sverige men stor i USA och Frankrike. Där vill jag vara kvar.

 

Inte så konstigt egentligen för den som åkte till USA för att bli som Oprah Winfrey. Inget svar dock på det där mailet. Än.

 

Några dagar senare är jag tillbaka i gångtunnel. Nu sitter Vidas där och spelar Recuerdos de la Alhambra på akustisk gitarr. Han växte upp och lärde sig spela i ett land som inte finns längre, Sovjet. Nu är han gatumusiker i Göteborg.

Han spelar bra, men det är nästan tomt i gitarrfodralet

Hur går det?

Han rycker lite på axlarna. Nickar åt höger, där sitter en äldre kvinna med pappersmugg framför sig.

– Så länge hon sitter där går det inte så bra. Hon är som en magnet. Får alla pengarna.

 

Jag tittar en stund på Vidas. När han spelar är han innesluten i sig själv, jag har sett det hos många musiker genom åren. En slags koncentrerad frånvaro som märkligt nog skapar en närvaro i relation till betraktaren.

 

Yvonne Lagrosen på Högskolan Väst som forskar på vad som utmärker kreativa människor fann att musikers hjärnor hade en hög hjärnintegration (high mind brain development). För att nå detta tillstånd måste man leva sunt, välja en omgivning som upplevs som är trygg och inspirerande samt låta hjärnan vila emellanåt.

– Hjärnan är som en flod. 70 procent av alla kopplingar byts ut varje dag. Hjärnan har en förmåga att varva hög aktivitet med lägre, säger hon.

 

Hög hjärnintegration kan ge en känsla av att ditt inre expanderar och att du känner dig delaktig i ett större sammanhang samtidigt som din vakenhet ökar. Du är intresserad av att lära nytt och tänka brett.

– Framgångsrika människor är självreferande, går dit där de finner tillfredsställelse och lycka. Och de vågar släppa allt för stunden och bli spontana, säger Yvonne Lagrosen.

 

Det blir fredag kväll. Vinden är kall men inne på konserthuset är luften febrig. Kent Nagano dirigerar Göteborgs Symfoniker genom den två dagar långa föreställningen av Wagners Ragnarök. Till vänster om pulpeten sitter Sara Trobäck Hesselink, nu iklädd svart galadress.

Wagner låter jorden gå under för att sedan släppa in en stråle ljus i de sista takterna.

Kent Nagano sänker dirigentpinnen och vänder sig om mot åhörarna.

Publiken ställer sig upp, jublar och stampar med fötterna.  Orkestern tillsammans med sångarna och dirigenten tar emot hyllningarna.

Det finns ingen tvekan, det är världsklass. Det vet de på scenen och det vi i publiken.

340 kronor kostade biljetten, per kväll.

 

This entry was posted in Signs.