rumanien

Rumänien.

Jag och fotografen Anders Hansson blev utskickade till Rumänien för att göra ett jobb om barnfattigdom i Europas fattigaste land 2010. Rumänien är mer aktuellt idag än det var då. Mycket har förstås att göra med tiggarna vi ser i gatumiljön här hemma. 

Migrationen från Rumänien var – och är – ett stort problem. Många söker arbete i andra länder och det finns många barn som växer upp utan sin föräldrar. En av dem, Cosmin, möter du i detta reportage. Vi besöker också en romska by utanför Bukarest och får en insyn i den lokala byråkratin.  Reportaget ingick i ett temanummer som tidskriften Socionomen gjorde 2010.

 

BARNFATTIGDOMEN ÖKAR IGEN EFTER FINANSKRISEN

Rumänska barnhem blev under 1990-talet synonymt med misär.

Idag är livet i Bukarest sakta på väg att bli bättre.

Men många barn lämnas vind för våg när föräldrarna arbetar utomlands och människor lever fortfarande under omänskliga villkor.

TEXT HENRIC NILSSON    BILD ANDERS HANSSON

Hon skall dö snart. Hon vet det och vi kan se det. Vi står inne vid den provisoriska kaminen, en oljetunna med ett påmurat rör som leder röken upp genom taket.

Trots det hostar man och röken sticker i ögonen.

Dorina Coman är 28 år gammal. Cancersvulsterna är blålila och när hon blir upprörd eller gråter så spricker skinnet och hon börjar blöda.

Läkarna kan inte göra mer nu, hon får bara smärtstillande.

– De säger att jag inte kommer att överleva operationen. Jag har kanske ett till två år kvar, säger hon.

 

Hon har sitt minsta barn, Cristian två år gammal, på höften. Jämte henne står dottern Stefania, fem år.

Här, i ett fallfärdigt litet murat skjul utan vatten, värme och toalett, med mattstumpar på jordgolvet, bor hon sedan några månader tillsammans med sin mamma och sina barn.

 

Det finns ingenting i skjulet förutom två sängar med några filtar. Maten lagas över öppen eld och kläderna tvättas i en röd balja. Hon vet att barnen far illa i det rökfyllda skjulet, men vad skall hon göra, de måste elda för att inte frysa.

–      Det är kallt på nätterna, säger plötsligt dottern Stefania där hon står i tunn pyjamas och plastsandaletter.

Det är kanske åtta grader varmt ute. Det är grått rusk och regnet kommer och går. Skjulet ligger vid, eller snarare på, en soptipp, mitt i storstaden Bukarest.

Hur hamnade du här, frågar jag. De rev det hus jag bodde i, svarar hon.

Men känner inte myndigheterna till ditt hälsotillstånd och att du bor här med småbarn?

Hon rycker på axlarna, jovisst gör de det.

– Jag har berättat men de kan inte hjälpa mig, säger hon tyst.

 

Hon kan inte läsa eller skriva. Har inte gått i skola. Hon är uppvuxen i den fruktansvärda slum som finns mitt i Bukarest. Både hon och mamman har levt med män som missbrukat och varit mycket våldsamma mot dem, berättar hjälparbetarna från Individuell Människohjälp, som till och från träffat familjen under många år.

 

Vägg i vägg bor Mihai Petre med fru, barn och släktingar. Sammanlagt bor de åtta personer i det lilla rummet. På oljetunnan står en kastrull vatten och kokar. I två år har de bott här.

– Vi hade inga papper på att vi ägde huset vi bodde i, så det revs, säger Mihai uppgivet. Vi har ingen annanstans att vara och det är bättre än att bo på gatan.

 

Dagarna fördrivs med att leta metall på soptippen. Smutsen tränger in över allt. Var tvättar ni er?

–      Där i hinken, säger en av kvinnorna.

 

De övergivna barnen

 

–      Vi känner till detta väl. Människor som lever i extrem fattigdom. Inget rinnande vatten, smutsigt. Bukarest är en stor stad. Det finns bra områden och det finns ställen som liknar brasilianska Favelas.

Den som pratar heter Fader Ionut och arbetar på Saint Macrinas sociala center i Bukarest. Varje dag möter han och personalen familjer som lever i djup fattigdom. Staten har inget att erbjuda dessa människor, menar han.

–      De kan registrera sig och få mat från en matkantin, sedan finns det ingenting mer.

 

Saint Macrina startades av kyrkan 1996. Syftet var att försöka nå de 5 – 6 000 gatubarn som då levde på Bukarest gator. Att skapa en miljö där barnen kunde känna sig trygga.

Idag har verksamheten växt. De har ett boende där 25 barn kan bo på heltid samt driver ett fritids där fattiga föräldrar kan lämna sina barn under dagarna. Genom att erbjuda skolutrustning, läxhjälp, kläder och mat till barnen, så vill man få föräldrarna att låta barnen fortsätta sin skolgång.

–      Det är viktigt att vi kan erbjuda dem detta. Frestelsen är stor annars för föräldrarna att låta barnen sluta skolan för att istället hjälpa till att få tag i pengar till hemmet.

 

Blir barn fortfarande övergivna av sina föräldrar?

–      Fortfarande lämnas nyfödda till sjukhusen men vi har en ny form av övergivande. Föräldrar som lämnar landet för att söka arbete och som lämnar barnet till mor eller farföräldrarna, som i sin tur inte har förmåga eller kunskap att ta hand om det. Det är det största dramat just nu. Jag hörde på radion att i Italien bor 1.2 miljoner rumäner. Då förstår du.

 

Det är inte lika illa som det var åren efter kommunistdiktaturen, då var det fritt fall i ekonomin och landet sjönk ner på u-landsnivå. Situationen har radikalt förbättrats sedan tidigt 1990-tal, menar Fader Ionut, men sedan finanskrisen 2008 har barnfattigdomen ökat igen.

–      Det får fler förfrågningar om hjälp, vi ser fler barn som har problem hemma. Vi ligger granne med den kommunala skolan och de brukar hänvisa vissa barn till oss.

 

Det är viktigt att definiera vad som är fattigdom, menar han. Det finns den extrema fattigdomen, kanske 50 000 av Bukarest snart tre miljoner invånare lever så. Men han ser också den andra fattigdomen som drabbar familjer som tidigare har klarat sig, om än på marginalen.

–      ­Jag möter ju människor i kyrkan och i deras hem. Ungefär hälften lever under förhållanden som inte är OK. De oroar sig för vad de skall äta imorgon. Och det har definitivt blivit värre efter finanskrisen.

 

Har inte EU medlemskapet gjort att det blivit bättre? De trycker ju på vad gäller förbättrade villkor för barn och kamp mot fattigdom?

–      Det har varit bra på ett sätt. Konceptet att jobba har förändrats och förbättrats. Å andra sidan har vi stött på problem som vi inte hade innan. Det är svårare att få pengar.

 

Och så berättar han om en rumänsk byråkrati som verkar ogenomtränglig. Tidigare kunde de söka och få pengar från olika institutioner nationellt och internationellt. Sedan EU medlemskapet är det stopp. Trots ansökningar kommer de inte åt EU:s sociala fonder.

–      Det måste ha att göra med politisk vilja. Den statliga byråkratin bara sover.

 

Annat var det när påve-kandidaten, Milanos kardinal Tettamanzi var på besök för några år sedan. Vad vill ni ha, frågade han imponerat.

– Luft och utrymme sa vi. Grannhuset var till salu och tio minuter senare hade han ringt ägaren och tog själv ner försäljningsskylten. Katolska kyrkan har pengar, skrattar Fader Ionut.

 

Vi går ner till barnhemmet och träffar några av de barn i åldern 7 till 18 som bor där. Två socialarbetare jobbar med läxorna tillsammans med några av barnen. Man satsar på utbildad personal och vill kunna täcka upp alla de behov som barnen kan ha, emotionellt och kunskapsmässigt.

Det ser så hemtrevligt det kan se ut när man bor tillsammans i sex-bädds rum.

Alla barnen har sin historia. En del har blivit övergivna på grund av sociala problem, andra för att föräldrarna flyttat utomlands för att arbeta.

Socialarbetaren Simone hjälper Cosmin, 10 år. De munhuggs lite, ser ut att gilla varandra

Han har varit här i två år. Är ett av de barn som drabbats av den alltmer ökade migrationen. Mamma jobbar i Italien och mormor orkade inte ta hand om honom.

Han är en fotbollskille. Samuel Etó är bäst förstås. Mamma har inte kommit och hälsat än, men de hörs av ibland. Saknar han sin mamma?

–      Lite, säger han och ser ledsen ut.

 

Arvet efter Ceausescu

 

Bara genom att tillbringa några dagar i Bukarest inser man vilken utmaning Rumänien står inför. Staden är präglad av enorma kvarter av tio-vånings hus. Grå, smutsig betong, rostiga balkonger. Därinne små, mörka lägenheter.

Kommunistdiktatorn Ceausescu hade storslagna idéer om att utplåna byar och flytta in folk till städerna.

På 1970-talet förbjöds abort innan femte barnet var fött. Stor befolkning skulle ge stor arbetskraft. Samma årtionde läggs socionom och psykologutbildningen ner. De behövs inte mer i lyckans land.

En sjättedel av Bukarest rivs för att bygga världens näst största byggnad, Presidentpalatset.

Idag väntar enorma renoveringsbehov för att få ordning på vägnät och hyreshus.

 

I ett av dessa grå betonghus träffar vi Valentina Popescu. Hon är 60 år gammal, nu pensionär efter 30 år på textilfabriken. Hon får cirka 1 200 kronor i månaden i pension. I den lilla trånga fyra rums lägenheten har hon fostrat tio barn.

– Det är Ceausecos barn, säger hon, han ville att man skulle skaffa många barn.

 

För henne och maken var livet bättre på kommunisttiden, tycker hon. 1994 lades fabriken där maken jobbade ner. Då var han 40 år och sedan dess har han hankat sig fram på småjobb. Nu är han sjuk. Livet är tufft för familjen. Värst var det åren 2000 till 2005. Då fick de stänga av värme och vatten för att betala lån och räkningar för lägenheten.

Fortfarande bor sju barn kvar hemma. Den yngste är 20 år.

Att leva fattigt är inget hon talar med någon om. Hon skäms.

–      Även om barnen inte säger något så kan jag höra deras smärta när de ber sina böner.

 

I en annan del av Bukarest bor Mariana Coman, 54 år tillsammans med sin förståndshandikappade son Florin, 17 år. Maken dog av en lungsjukdom för ett år sedan. Huset som de höll på att bygga blev aldrig klart. Det står där utan fönster, utan dörr, utan inredning och utan el. Hon är sjukpensionär och banken beviljar inga nya lån.

Mariana gråter, nu blir hon kvar i rucklet på kanske 10 kvadrat. Två bäddar och en TV får plats. Florin, i sin Boss-mössa, ropar och skriker. Den 20 åriga dottern är i Belgien och letar jobb.

–      Det är så mycket som måste göras på huset. Måtte hon få ett jobb så hon kan skicka pengar, säger Mariana.

 

Romernas situation

 

Enligt officiella Rumänska dokument lever nästan 10 procent av befolkningen i absolut fattigdom. Det handlar om över två miljoner människor. Värst är det på landsbygden.

23 procent riskerar att hamna i fattigdom. Siffrorna är före finanskrisen.

Fram till 2008 steg BNP med över fem procent per år. Det blev stadig bättre. Så sent om år 2000 levde 36 procent i absolut fattigdom.

Förra året, efter finanskrisen, störtdök BNP med 7 procent med regeringskris som följd.

Den grupp som är allra mest utsatt är romerna. Där räknas varannan person som absolut fattig.

Hur många romer det finns är det ingen som vet. Man gissar på lite över två, kanske tre miljoner.

 

Många romer lever utan födelseattest, utan identitet. Ett stort problem då många barn aldrig får någon skolgång. Något som gör att romerna fortsätter att vara en marginaliserad grupp i Rumänien.

Det finns en uttalad rasism och fientlighet mot dem. Den kan du höra överallt. De är illa sedda och ingen homogen grupp. Det finns rika och det finns fattiga romer.

–      Vi har låg självkänsla. De som har tagit sig upp vill inte kännas vid sitt ursprung. Finansministern är rom men det vill han inte tala om, säger Ioana Enache, som jobbar på romska Centrul Rromilor.

Själv är hon leder hon ett integrationsprojekt i byn Sarlusti, fyra mil norr Bukarest. Ingen kunskap i rumänska gör att många barn hoppar av skolan. I Sarlusti skolas de romska barnen in via sitt egna språk, romani.

 

Någon dag senare sitter vi i en hyrd taxi på väg dit. Taxichauffören är mer än skeptisk.

I det iskalla kommunhuset jobbar borgmästaren Ghedzira Niculae. Allt medan han sköter det dagliga bestyret med allt från markfrågor till rena socialbidragsärenden berättar han historien om hur en konflikt mellan rumäner och romer som urartade i nerbrända hus 1991, utvecklats till ett försök till interkulturellt möte.

– Idag har vi blandade förskolegrupper, och det går 20 romska barn i skolan.

Så var det inte förr. De cirka 700 romerna av kommunens 3 000 invånare var utan arbete, utan utbildning och levde helt utanför samhället. Kriminaliteten var hög.

 

Han tar oss med till den del där romerna bor. Det är som att komma till medeltiden. Berg av skrot ligger framför varje hus. Det är så många livnär sig. För en del går det bättre, för andra sämre.

Vägen är lervälling och när vi stannar kommer folk från alla håll för att ställa borgmästaren till svars.

– Var är elen? Varför fungerar inte vattnet?

–      Ni måste betala för elen och vattnet först, försöker borgmästaren.

–      Om två år röstar vi bort dig!

 

Gogo, heter romernas representant. Han bor här med sin fru och sina fem barn sedan 1965. Också han är skrotsamlare. Men affärerna går dåligt nu.

– I början var vi mer sammanhållna. Nu tänker varje familj på sig själv först. Vi har inga pengar att sända barnen till skolan. De behövs i hushållet.

 

Detta är ett av problemen, menar borgmästaren, vem skall vi förhandla med?

–      De måste bli partners och bestämma sig för vad de vill för att utvecklas.

 

Det är en lång process kvar. Men det är en start, menar både borgmästaren och Gogo.

 

De övergivna européerna

 

I stadsdelen Titan, sektor 2 i centrala Bukarest, står grävskoporna stilla. Det rivs inte så mycket just nu. Man väntar på ett nytt inflöde av kapital, på att marknaden skall stabilisera sig, så att det nya Europa skall växa fram.

2010 är EU:s år mot fattigdom. I november hålls en stor konferens i Bukarest om detta.

 

Regnet börjar falla igen. Över soptippens kullar kommer fem sex personer gående med hackan över axeln. Det blev inte så mycket idag. Inget av värde.

Människorna samlas runt oss. Tigger pengar och cigaretter.

Dorina Coman, den cancersjuka kvinnan, står en bit ifrån med sonen på vänster höft. I sandaler och en tunn jacka. Hon sträcker inte ut någon hand. Tigger inte. Står bara där tyst och sammanbiten och tittar på oss.

Vi sätter oss i bilen och åker några hundra meter och hamnar bland tio vånings-husen och i den kaotiska trafiken igen.

Sa hon inte någonting när vi precis gick ut från hennes hus? Om vad hon hoppas på? Jag tittar i blocket. Och lyssnar av bandspelaren.

Ingen önskan.

Bara tystnad.

This entry was posted in Signs.