romer-2012

Romerna

Socionomen la ut ett jobb på mig. “Skriv om romerna.” Det gav mig möjlighet att undersöka frågan.   Jag var i Rumänien 2010 och besökte en romsk by där, så jag hade varit på ämnet tidigare. (Det kan du läsa om i “Rumänien tur och retur”.)

Jobbet var spännande, intressant och gav inga självklara svar på svåra frågor. Min målsättning var att gå längre än att bara göra romer till offer. Det var ett ärligt försök att förstå den romska kulturen och förstå det vi ser på våra gator idag. 

2012 ROMERNAS ÅR

Situationen är allvarlig för många romer. I Europa växer anti-ziganismen. I Sverige ligger romerna dåligt till vad gäller hälsa, bristande skolgång och hög arbetslöshet. Regeringen satsar nu på att bryta romers utanförskap. Inom tjugo år skall en rom ha samma möjligheter som en icke – rom. Men hur skall det ske så att både majoritetssamhället och romerna blir vinnare?

TEXT HENRIC NILSSON     BILD CIPRIAN GORGA

3 240 kronor.

Det är vad böterna kostar för att köra med en oskattad och oförsäkrad bil. För Mihal Lucian är det ett av många bekymmer just nu.

3 240 kronor, hur skall han få tag i det? Han samlar ju kartonger i containrar och pantburkar på gatan för att få ihop till dagskassan. Det blir inte så mycket över. 100 till 150 kronor får han ihop på ett dagsverke. Det skall gå till mat och bensin.

Och bensinen är viktig, den håller igång motorn som i sin tur genererar varmluft och ström till batteriet. Sedan några veckor tillbaka är bilen hans bostad. Här bor han tillsammans med sin fru Alina och deras gemensamma son Daniel, 6 år.

För några dagar sedan kom en köldknäpp. Då blev det kallt i folkabussen.

I fem år har Lucian varit i Sverige. Han har hankat sig fram, bott på olika adresser. Men något kontrakt på boende har han aldrig haft här. Login har löst genom korta visiter hos vänner, ibland bara över natten.

För tre år sedan kom hans fru Alina hit tillsammans med Daniel. Nu går Daniel i förskola i Göteborg. För honom är det bra förstås men det finns en baksida. Rädslan av att någon skall få reda på hur de bor.

– När skolan frågar säger vi att vi har ett ordnat boende, säger Alina.

Den stora skräcken är att socialtjänsten skall reagera och agera.

– Vi är rädda för att de skall ta pojken. Vad skall vi göra då? Han betyder allt för oss, säger Lucian.

 

Lucian och hans familj är rumänska romer. Att flytta tillbaka till Rumänien är inget alternativ, säger både Lucian och Alina. Där väntar arbetslöshet, fattigdom och utsatthet. Romerna har det svårt i Rumänien.

Eftersom Rumänien är medlem i EU har Lucian och hans familj rätt att vistas i Sverige men måste kunna försörja sig själva och ordna sitt egna boende. Några flykting- eller asylskäl kan inte åberopas. Den hjälp de kan få av svensk socialtjänst är en resa tillbaka till Rumänien

 

 

För drygt sex år bosatte sig flera romska familjer från Rumänien på Meros Camping utanför Göteborg. Förhållandena var miserabla då Meros inte var en camping i traditionell mening. Sedan flera år bedrevs där ett boende för missbrukare. Ägare var en karismatisk pastor och relationen till socialtjänsten var minst sagt ansträngd. Än mer ansträngd blev den när det visade sig att femton romska barn bodde i de förfallna campingstugorna. Till en början hänvisades till EU:s regelverk om att familjerna själva måste försörja när de vistas i Sverige men efter flera uppmärksammade reportage i media om barnens situation bestämde sig politikerna att åtta familjer skulle få boende av Göteborgs kommun.

 

Den som vandrar runt i Göteborg 2012 kan inte undgå att se de romska män och kvinnor som ligger på knä och tigger på gatorna. Hur många de är och hur många barn det finns som lever i Göteborg utan fast adress vet ingen. För att få lite koll har Göteborgs stad gett Räddningsmissionen i uppdrag att kartlägga situationen. Enligt projektledaren Mattias Ghansah är det närmare 100 personer, av dem 25 – 30 barn, som stadigvarande finns i Göteborg.

–      Men det är ett stort mörkertal, vi vet inte riktigt, säger han.

 

Till sin hjälp av räddningsmissionen rekryterat två av de romer som fick boende av kommunen 2008. Tillsammans med Märtha Håkansson arbetar Ion Stan och Monalisa Pruteanu med kartläggningen. Ett arbete som också går ut på att vinna förtroende och tillit hos den romska gruppen för att kunna informera om vilken hjälp som är möjlig att få.

 

För Ion och Monalisas respektive familjer har mycket hänt sedan tiden på Meros. Bägge upplever att livet blivit bättre i Sverige.

–      Respekten för oss romer är större här än i Rumänien. Där är rasismen tydligare, säger Ion. Men jag är stolt över att vara rom, det är så gud skapade mig.

Han har lärt sig läsa och skriva under de år han bott här. I Rumänien fick han aldrig någon skolundervisning och han jobbade som daglönare på byggen och som lantarbetare.

–      Det finns ingen tradition inom den romska kulturen av att utbildning är bra, säger han och Mona-Lisa håller med.

–      Jag ville gå i skolan men fick bara gå fyra år. Som flicka skulle du ta hand om familjen. Sedan blev jag bortgift som 17 åring och fick mitt första barn året efter, säger hon och säger sedan att hennes egna barn kommer att få välja partners själva.

 

Familjen och barnen är fundamenten i den romska kulturen. Ion och Monalisa minns fortfarande skräcken och rädslan att socialtjänsten skulle omhänderta barnen när de bodde på Meros Camping.

–      När vi bodde på Meros Camping så ringde de från Franciskushjälpen och berättade att socialen var på väg och då sprang jag ut i skogen och gömde barnen, säger Ion Stan.

 

 

Romerna har varit och är fortfarande en minoritet som är utsatta för förtryck, rasism och diskriminering i Europa. Av Europarådet rapport 2012 (Human rights of Roma and Travellers i Europe) framgår att romer och resande kommit långt efter övriga befolkningen när det gäller utbildning, sysselsättning, tillgång till anständiga bostäder och hälsa. Den genomsnittliga livslängden är kortare och barnadödligheten högre jämfört med det övriga samhället.

Romer har förblivit en marginaliserad grupp i Europa och när kontinenten nu går igenom ett ekonomiskt stålbad så växer också anti-ziganismen på flera håll i Europa.

 

Först på senare år har minnet av de hundratusentals romer som dog i tyska koncentrationsläger lyfts fram. Så sent som i år reste Tyskland ett minnesmärke över dem.

 

I Sverige fattade regeringen 16 februari 2012 beslut om en tjugoårig strategi om romsk inkludering. 2032 skall en rom ha likvärdiga möjligheter som en icke-rom. Strategin innehåller mål och åtgärder inom bland annat utbildning, arbete, bostad, hälsa, social omsorg och trygghet, kultur och språk. Ett arbete har också påbörjats för att utarbeta en vitbok om övergrepp, kränkningar och andra särbehandlande åtgärder mot romer under 1900-talet.

 

Om det i Europa finns uppskattningsvis mellan tio och tolv miljoner romer – ingen vet riktigt för många romer är inte folkbokförda eller registrerade – så tror man att det finns ungefär 50 000 romer (här räknas också resande in) i Sverige.

Det är svårt att få fram några siffror om romernas livssituation i Sverige då man inte får föra statistik utifrån etnisk härkomst. Romer är inte heller särkilt benägna att medverka, av naturliga skäl, det har varit farligt att bli registrerad som rom genom historien.

 

När det gäller romers hälsosituation påverkas den start av deras livssituation, som kännetecknas av hög arbetslöshet, känsla av utanförskap, maktlöshet och diskriminering, skriver Folkhälsoinstitutet i en rapport ”Hur mår Sveriges nationella minoriteter ” (2010). Detta gör att de, enligt vad romerna själva berättar, dricker för mycket alkohol och använder för mycket narkotika. Stress och dålig kosthållning gör att hjärt- och kärlsjukdomar är vanligare hos dem. Till detta kommer misstro mot sjukvården.

 

Flera rapporter visar att avsaknad av utbildning är den djupaste källan till att romer är fortsatt marginaliserade inom arbetslivet. Avsaknaden av grundläggande formell utbildning är ett stort problem. Ännu idag har romska barn en betydligt högre grad av frånvaro i skolan än genomsnittet. Av cirka 1000 barn i Malmö gick över hälften överhuvudtaget inte alls i skolan (2008).

Ett sätt att nå dessa barn är att satsa på skolundervisning och läromedel på det egna språket Romani Chib och att anställa så kallade ”brobyggare” som är skolpersonal med romsk bakgrund.

–      Det är viktigt att inte se dem som en kategori utan som människor av kött och blod precis som vi andra. Där har skolorna mycket att lära, säger Niclas Månsson, docent på Mälardalens högskola som forskat i frågan.

–      Vi måste också lära oss mer om romernas historia, överlevnad, samliv och kultur.

 

Vuxna romer, inte alla, tenderar till att ha negativ erfarenheter av skolan och tar sina barn ur skolan för att de inte skall utsättas för mobbing och för att bevara deras kulturella identitet. Här krockar romernas strävan efter att bevara sin kulturella autonomi med skolans assimilerande och integrerande strävan, menar Niclas Månsson.

–      Ju mer utsatt man är ju mer kan en motkultur utvecklas. ”Det är inte vårt samhälle, varför skall vi bry oss?” De lever inte i utan bredvid samhället. Men i en integration måste det finnas en vilja att förändras åt två håll, säger han och fortsätter.

–      Man måste leva med skillnaderna istället för att bli så lika som möjligt.

 

De cirka 50 000 romer i Sverige delas in i fem övergripande grupperingar. 1) Svenska romer som invandrade i slutet av 1800-talet, 2) Finska romer som anlände till Sverige på 1500-talet och som deporterades till rikets östra delar, det som är Finland idag och som återkom till Sverige 1953 3) Utomnordiska romer som kom till Sverige under 1960- och 70-talet, 4) Nyligen anlända romer från Centraleuropa och 5) Inhemskt resandefolk.

 

Eftersom romer inte har någon skriftlig tradition så finns det inga nedtecknade källor kring romernas ursprung. Men troligen härstammar de från Indien. Språket har likheter med Sanskrit. En teori till att de flydde då deras land blev invaderat av ett muslimskt folkslag på 1000-talet.

Under 1300 – talet kommer de till Europa och 1512 kommer de första romerna till Stockholm.

Dessa romer anses vara de vi idag kallar resande.

Även om staten i retoriken blir hård de närmaste seklerna mot de resande så levde de i relativ samklang med svensk bondebefolkning. De resande fyllde en funktion i ett stationärt svensk samhälle. Den stora förändringen sker i slutet av 1800-talet och har att göra med industrialiseringen.

–      Det ekonomiska underlaget försvann och det fanns ett motstånd hos oss att bli industriarbetare, säger Richard Magito Brun, från Kulturgruppen för resande som bevakar resandes kultur- och rättighetsfrågor.

Sedan börjar en mörk period i svensk historia. Rasbiologin får fäste och en diskussion startar hur man skall lösa ”Tattarplågan”, någon som får förfärliga följder för de resande.

Många blev tvångssteriliserade, många fick barnen omhändertagna, i skolan särbehandlades barnen.

–      Jag hamnade i hjälpklass som det hette då, inte för att jag hade något funktionshinder utan för att jag var resande, säger Rose-Marie Wallengren, Kulturgruppen för resande.

 

Att vara resande var ett stigma och under vissa perioder en konkret fara. Detta skapade ett trauma hos flera generationer. Detta kombinerat med en miserabel skolgång gjorde att många hamnade i klammeri med rättvisan och fick allvarliga problem med missbruk. Myndigheterna sågs med stor misstro, majoritetssamhällets normer upplevdes inte vara till någon fördel. En motstrategi skapades.

–      Då hamnade många i en ond spiral, säger Richard Magito Brun.

 

En följd blev att många inte ville skylta med sin resandebakgrund. På 1970-talet närmast upphörde de som grupp. Tattarna – som de kallades – försvann ur folks medvetande och deras kultur och sedvänjor med den. Många av dem hade också under årens lopp gift sig med majoritetsbefolkningen.

Idag talar både Richard Magito Brun och Rose-Marie Wallengren om ett folkmord på de resande.

Men vart har då de cirka 30 000 resande som finns idag tagit vägen?

–      Många livnär sig som just resande men med det som finns tillgängligt idag, säger Richard Magito Brun och räknar upp yrken som dansbandsmusiker och handelsresanden.

–      De resande vill vara resande, inte leva Svensson-liv, fortsätter han.

 

När nu en strategi för romer presenterats av regeringen så är det viktigt att skilja på romer och resande, menar både Richard Magito Brun och Rose-Marie Wallengren. Resandefolket får inte glömmas bort igen. Inte nu när de vill återerövra sin historia och sin identitet.

– Vi har ingenting att göra med den zigenska kulturen. Min pappa skulle vända sig i sin grav om han såg att vi räknades dit. Men en gång, för tusen år sedan hade vi gemensamma rötter. Och vi är vandringsfolk båda två, säger Rose-Marie Wallengren.

 

Monica Calderas är i Trelleborg och föreläser. Med sig har hon den romska husvagn som hon bodde i som barn. Idag är hon 69 år, men minns den tid då romer inte fick bo i vanliga lägenheter. Trots att hennes släkt kom till Sverige i slutet av 1800-talet så växte hon upp utan fast bostad och skolgång.

När bondesamhället slutligen gick i graven blev många romer strandsatta i ren slum utan försörjningsmöjligheter. Efter andra världskriget hade romernas boendesituation blivit förfärlig. Flera aktioner från romska aktivister, bland annat systrarna Taikon, ledde till att romerna fick rätt till egna bostäder 1959. Romska barn får också rätt till skolundervisning

Nu började en första satsning av svenska staten att hjälpa romerna in i samhället. Men i underströmmen låg att den romska kulturen var dysfunktionell och att romerna – genom social ingenjörskonst – skall assimileras in i samhället. Något som romerna inte var intresserade av.

– Vi vill inte byta ut vår identitet, kultur och våra traditioner för att få tillhöra samhället, säger Monica Calderas och nämner att just språket romani har stor betydelse den romska identiteten.

Den romska kulturen bygger på samhörighet och hjälpsamhet. Det finns ingen rom som inte hjälper en annan rom, menar hon. Det spelar ingen roll varifrån i världen en rom kommer.

Fortfarande är majoritetssamhället fördomsfulla mot romer, fortsätter hon, men ett steg i rätt riktning var att romerna år 2000 blev erkända som en nationell minoritet och att deras språk fick status som officiellt minoritetsspråk.

Ett sätt att minska fördomar och diskriminering mot romer är att sprida kunskap om romsk kultur och historia, säger Monica Calderas som är aktiv i Romska kulturcentret i Malmö.

– Därför far vi runt i landet och visar upp vår husvagn.

 

Det är ett misstag att underskatta romernas kompetens. Tvärtom är det en grupp som är experter på att överleva. Dock har denna ovilja att inlemmas i samhället på andra villkor än sina egna lett till svårigheter för dem. Det menar Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, som för tio år sedan skrev boken ”Svenskar och zigenare”. För den boken fick han mycket stryk. Många menar att den var fördomsfull mot romer och Karl-Olov Arnstberg, som var en av relativt få forskare som sysslat med den romska frågan, blev utfryst över en natt.

Han blev överraskad över kritiken men vidhåller att det är för lätt att alltid göra romer till offer. Romerna har ett eget ansvar för hur de agerar gentemot majoritetsbefolkningen.

 

–      Om man skall spetsa till det så kan vårt offerperspektiv på romer betecknas som rasistiskt. Vi håller dem nere i den positionen med hjälp av bidrag och i grunden hänger det samman med att vi inte ser deras kompetens och förmåga att klara sig själva. Det är ett överhetsperspektiv.

 

Romerna har varit och är utsatta för rasism, fördomar och diskriminering, menar Karl-Olov Arnstberg och fortsätter.

–      De vet inget annat klimat och det är det de både försvarar sig emot och exploaterar.

 

Arnstberg menar att det är först i mitten av 1800-talet som romerna på allvar börjar utarbeta dagens motstrategier. Då blev de frisläppta från de gods i Europa där de varit slavar och livegna.

– Det är då de bygger upp en nomadiserande livsstil som gör att de överlever som etnisk grupp och fortfarande gör det. De hatar sina förtryckare och lär sig att aldrig lita på majoritetssamhället.

 

Romerna är på ett sätt fria, de lever enligt sina egna regler men priset är för högt för dem därför det är så mycket de inte kan eller har lärt sig i vårt samhälle, menar Karl-Ove Arnstberg. De är i underläge och vet om det.

 

Ett bekymmer är att det finns få förebilder. Det är orimligt att tänka sig något annat än att det finns ett antal romer som det har gått väldigt bra för i samhället men som varken romerna eller samhället har koll på, fortsätter han.

– Lämnar man den romska kulturen så klipper man banden. De vill inte tillbaka för de ser inga fördelar med det.

 

Lösningen måste vara att tillsammans med romerna komma fram till ett sätt att försörja sig som är legitimt för samhället. Det är den stora knäckfrågan, menar Karl-Ove Arnstberg.

Arbetslösheten bland Sveriges 50 000 romer uppskattas till närmare 80 procent.

–      Skall vi kunna erbjuda dem något annat än det liv som de har nu så måste vi förstå hur det fungerar och komma med erbjudanden som ter sig attraktiva för dem. De måste se att de kan få ett bättre liv men ändå vara romer. Annars kommer det inte att fungera.

 

 

This entry was posted in Signs.