peruker

Peruker.

Manlig fåfänga. Det är alltid kul. Somt funkar, annat inte alls. Vissa saker är helt omöjligt. Peruk till exempel. Varför funkar inte det, som ersättning för keps/mössa/hatt? Det värmer och det ger en verklig twist på din trötta stil.  

Först kommer en sammanfattande artikel om manlig fåfänga, sedan en artikel med min egen erfarenhet som perukbärare. Det var en häpnadsväckande förändring. Och ett uppskattat reportage.

Publicerades i GP 2010.

ISTÄLLET FÖR RENRAKAT

Rakad skalle är hypermodern och ett tacksamt val för tunnhåriga män. Men utöver det finns få möjligheter att variera sig. Varför gör inte peruken comeback som modetillbehör?

Jag minns inte när det började. Det kom smygande. Håret dog liksom när det kommit halvvägs ner i pannan. Till slut satt det bara en torr tuss längst fram på huvudet. Jag hade ett problem, men ingen lösning.

 

Detta var på den tiden då rakad skalle bara bars med stolthet av skinheads med Doc Martins kängor och ”Made in London” tatuerat i pannan. Det var inget gäng man ville identifiera sig med.

I TV satt Arne Hegerfors med överkammad flint. Lika illa det.

 

Efter några år med allt högre hårfäste och – märkligt nog – längre hår i nacken, åkte rakapparaten fram. Helt plötsligt såg jag ut som ryske brottaren Karelin. Kändes lite bättre.

 

Det här med att tappa hår är en känslig sak för många män. Det förändrar hela ens identitet. Något går förlorat och kommer inte tillbaka. Det är en sorg.

 

Tennisproffset André Agassi kom nyligen ut med att han bar peruk i början av sin karriär. I engelska Telegraph berättar han den osannolika historien om förspelet till sin första Grandslam final, Franska öppna 1990. Dan innan går peruken. Hans bror gör en provisorisk lagning. Agassi frågar om den kommer att hålla och brorsan ger honom rådet att röra sig mindre på banan.

”Under uppvärmningen bad jag. Inte för segern, utan för att peruken inte skulle falla av”, berättar Agassi.

Matchen?

Torsk med 3 – 1 i set.

 

Idag är rakad skalle helt accepterat. Nu kan Fredrik Reinfeldt signalera modernitet genom att satt hårtrimmern på en millimeter. Helt otänkbart för femton år sedan.

 

Men ibland kan man sakna sitt hår. Känslan av att dra fingrarna genom håret, att slippa frysa på vintern, att kunna byta stil med en frisyr.

På hatthyllan växer förvisso lagret av underliga mössor och kepsar men det är inte samma sak.

 

För något år sedan dök det upp underliga bilder i tidningen. Demonproducenten Phil Spector stod åtalad och dök upp på rättegången i allt mer bisarra frisyrer. Ena dagen blond afro, nästa dag Beatlesfrisyr, tredje dagen ”Spinal Tap” Det var som demonerna växte ut ur huvudet på honom.

Spector är en tragisk figur, men hans skamlösa exponerande av kreativa frisyrer väckte en åtminstone en tanke. Varför är inte peruken en mode accessoar bland andra?

 

Du skall på möte med banken och tar på dig en liten sidbenad peruk tillsammans med din mörkblåa kostym. Lite senare samma kväll ska du till biblioteket och väljer ett Einsteinhår kombinerat med manchester.

En vecka senare är det träff med din gamla gymnasieklass. Du vill vara ungdomlig och kör en Noel Gallagher frisyr.

 

Jag ringer upp Per Nilsson, chefredaktör på modemagasinet King och undrar varför det aldrig slagit igenom.

  • – Nej, det är inte vanligt, skrattar han. Idag är det helt legitimt att snagga sig och det är nog lösningen den svenska mannen föredrar.
  • – Talar man manligt hår är skägg, på gränsen till ovårdat, det trendigaste du kan ha.

 

Och idén att göra ett modereportage med fotbollslandslaget Daniel Majstorovic iförd snygg svid kompletterat med fräck peruk tänder han inte alls på.

– Våra läsare skulle undra vad vi håller på med.

 

Och så skrattar vi igen. Det är något lustigt med peruker, svårt att ta på allvar på något sätt. Samtidigt som det också finns något skamligt över det.

När vi pratar om det på jobbet berättar kollegan – en skallig man kring 40 – att han ville testa idén på sin fru. Sa att han ville variera sig och funderade på att skaffa peruk.

Hur reagerade hon, frågade vi.

– Hon tittade på mig med en grundmurad besvikelse.

 

Måste det vara så? Manlig fåfänga är ju helt accepterat på andra områden. Rakad pung, hudkräm, smink, botox och tatueringar. Det funkar.

Men om man faktiskt trivs med sin skallighet men vill byta look, ibland. Då blir det svårare.

 

  • – På sextiotalet fanns Beatles peruken. Det var välansade män som inte kunde ha långt hår på veckorna men som ville vara ungdomliga på helgerna, säger Marie Nordberg, Karlstad Universitet, som har forskat på manlig fåfänga och frisyrer och skrivit ”Den dekorerade mannen”.

 

Men annars är det dåligt med exempel. Peruken hade sin storhetsperiod under 1700-talet, som en markör på det egna välståndet. På 1800-talet var den veke mannen idealet. Under 1900-talet kom den muskulöse mannen med hår på bröstet.

Det manliga modet har ställts som motpol mot det kvinnliga. Där kvinnor förväntats ”göra om sig”, så skall mannen stå för något naturligt, autentiskt.

  • – Har du inget hår så förväntas du stå för det, säger Marie Nordberg som tillägger att det likväl är ett mode.

– Män klär hela tiden upp sig och gör sig till män genom att använda vissa kläder och frisyrer.

 

Vad som är gångbart förändras över tid. Idag lever vi i den ”Glatta mjuka hudens” epok. Hår luktar och skall tas bort, rynkor slätas ut. Det gäller både män och kvinnor.

  • – Det är den luktfria fitnesskroppen som gäller, säger Marie Nordberg,

 

De som sätter agendan idag kommer från sportens värld. När David Beckham rakade av sig håret i slutet av 90-talet hände något. Den rakade skallen slog igenom, brett.

  • – Han befann sig på en manligt kodad arena, framgångsrik och i en position där han kunde tänja på gränserna. Män utan status har svårare att iscensätta sådant.

 

Perukens återkomst kräver nog en ikon som vågar ta språnget, tror hon.

Så kom igen nu Mats Sundin och Fredrik Ljungberg. Ett litet rollspel har väl aldrig skadat?

  • – Ja, varför inte leka lite och byta utseendet. Komma till jobbet som en ny man eller ringa på hos flickvännen och överraska, säger Marie Nordberg med ett varmt skratt.

 

Med en ny frisyr kan du slå världen med häpnad.Om du inte har något hår kan du alltid köpa ett konstgjort. Men det talas tyst om saken. Av någon anledning är det inte riktigt accepterat för tunnhåriga män att skaffa peruk. GP:s reporter är glatt överraskad och lätt förvirrad efter en rundtur i de utbytbara kalufsernas värld.

  • – Allt är möjligt men jag skulle rekommendera något småbusigt, säger Hans Hallberg och plockar bland perukerna.

Så drar han på mig peruken och jag kollar spegelbilden. Det är en chock! Jag skrattar högt av häpnad och förvåning. Färgen måste anpassas och peruken måste klippas till för att bli perfekt förstås men det ser märkligt äkta ut.

  • – Alla reagerar på samma sätt. Först förvåning, sedan kommer en neutral fas och sedan acceptans, säger han medan han fuktar och stylar håret.

Hans Hallberg vet. I 40 år har han varit perukmakare. Han har sett trenderna komma och gå. På 70 och 80-talet kom det in kunder för att köpa en peruk av modeskäl.

  • – Det var vanligt i artist och gaykretsar då.

Idag är teatern fortfarande en viktig kund men vanligast är människor som drabbats av cancer eller sjukligt håravfall. Kunder som ligger Hans Hallberg varmt om hjärtat.

– När jag ser att de blir nöjda så blir jag glad.

Sedan finns det en annan grupp som dyker upp ibland. Män som vill hyra en peruk och lösskägg för att spionera på frugan.

– Intet är nytt under solen. Det finns alla sorter.

Den mesta peruktillverkningen sker i Asien. Det går inte att konkurrera prismässigt med de peruker som görs i syntet eller med asiatiskt hår. Även om det är bra produkter så är det skillnad på en peruk gjord av naturligt europeiskt hår, menar Hans Hallberg

– Asiatiskt hår är tjockare än vårt hår och måste prepareras mer. Här tillverkar vi bara peruker med europeiskt hår. Det kostar mer men blir bäst resultat.

 

För Hans Hallberg tar det 30 till 35 timmar att knyta en sådan peruk. Om han får arbeta i fred vill säga. Telefonen ringer hela tiden.

Han gillar sitt jobb, det märks. Med raspig Sven Wollter röst guidar han bland perukerna. Och han är en god säljare och psykolog. Efter en timma börjar jag plötsligt räkna på hur mycket några peruker skulle kosta.

– Behåll den på, säger han när jag frågar om jag kan få låna några för fotografering, men glöm inte att du duger som du är.

 

Så går jag in på NK i min peruk. Handlar mat i närbutiken. Ingen reagerar. Peruken sitter tryggt på huvudet. Barnen tittar förvånat när jag kommer hem och sambon skriker högt. Snyggt, säger en gammal kompis. Trodde du köpt en ny mössa, säger en annan. Nästa dag går jag in i modebutiken och provar ut en kostym och får matchande slipsförslag till min hårfärg.

När jag lämnar affären kan jag inte låta bli att undra vem som lurar vem egentligen?

Och så tänker jag på Hans Hallbergs svar på frågan om vilka kända svenskar som bär peruk.

– Allt är inte vad det ser ut att vara.

 

This entry was posted in Signs.