img-0245

Barnmisshandel

Det här är ett reportage om ett allvarligt ämne och med allvarliga följder. Jag ville skriva det som det drama det är. Med prolog och epilog. Det var  mycket letande efter siffror i det här reportaget. Och mycket läsa domar. Utmaningen var att göra det spännande. 

 

publicerad Socionomen 2009

BARNMISSHANDELSMÅLEN BLIR LIGGANDE

 

Trots att barnmisshandels ärenden skall ha högsta prioritet klarar inte polis och åklagare av att handlägga fallen inom den tid som lagstiftaren kräver. Socionomens granskning visar att genomsnittstiden i landet fortfarande ligger alldeles för högt. De som drabbas är barn och föräldrar.

Detta skapar också en stark frustration inom socialtjänsten över att inte kunna ge det stöd som utsatta barn behöver.

 

 

PROLOG: ETT TELEFONSAMTAL

 

Någon gång vid lunchtid torsdagen den 13 februari 2003 bestämmer sig barnläkaren Ola Hjalmarsson för att lyfta telefonen.

Den snart sexmånader lilla babyns skador kunde inte förklaras på något annat sätt. Alla undersökningar pekade i en riktning. Blödningarna i huvudet måste ha kommit till genom yttre våld, troligtvis skakning.

 

En stund senare går en blek och stressad socialsekreterare in till biträdande enhetschef Yvonne Olivs rum på socialkontoret i centrala Göteborg.

 

Det är början på en historia som handlar om ett närmast osannolikt misslyckande kring att leva upp till lagens intentioner när det gäller skyndsamhet att utreda brott mot barn.

Det handlar också om svårigheten och frustrationen hos socialarbetare som skall avgöra om en sex månaders baby skall plockas från sina föräldrar i den viktiga anknytningsfasen.

Om en social utredning som kommer fram till att det inte finns någon brist i föräldraomsorgen – om det nu inte vore för det där läkarintyget om skakvåld.

Och det handlar om två uttröttade föräldrar med ett barn i förskoleåldern och ett tvillingpar på sex månader, där en har kolik och en gråter hela tiden. Två föräldrar som envist förnekar att babyn skulle ha utsatts för skakvåld.

Och till sist, en JO-anmälan från en socialchef om att polis och åklagare inte håller utredningstiden.

 

Jag läser JO – utlåtandet och ringer upp Yvonne Oliv, numera enhetschef på individ och familjeomsorgen i Kungsbacka.

  • – Här fanns en misstanke och den var tillräckligt stor för att det skulle finnas en skyddsaspekt för barnet. Samtidigt är så små barn helt beroende av den anknytning som sker mellan barn och föräldrar under den här perioden. Vad kan vi då göra för att inte själva bidra till att göra det ännu mer traumatiskt för de här barnen som senare gör att de får svårt att hämta igen det, säger hon.

 

Vad man gjorde var att först ordna föräldrarna inte lämnades ensamma med sina barn. Detta ordnades genom att personer i familjens nätverk bodde hos familjen samt att en hemma-hos terapeut besökte familjen tre timmar/tre gånger i veckan.

När vi är framme i slutet av maj 2003 har polisen fortfarande inte förhört föräldrarna.

 

I juni inkommer nya anmälningar om misstänkt våld och då väljer socialtjänsten att låta en socialarbetare vistas hos familjen dygnet runt, vilket pågår till februari 2004.

 

Under denna tid får utredande polis en annan tjänst, andra ärenden måste prioriteras, nya rättsintyg begärs in och förundersökningen går i stå under flera månader. Först i november görs en rekonstruktion kring händelseförloppet. I februari 2004 hölls slutförhör med föräldrarna och den 13 juli 2004 väcks åtal.

Då har det gått nästan ett och ett halvt år från den dag då barn läkaren Ola Hjalmarsson lyfte sin telefon.

 

 

JO och LAGSTIFTNINGEN

 

I november 2005 kommer JO:s svar på socialchefens anmälan. JO skriver att i detta fall skall § 2 a FUK tillämpas. Det betyder att förundersökning skall vara avslutad och beslut om åtal skall fattas inom tre månader efter den tidpunkt då det finns en misstänkt. Även om lagen ger möjlighet att dra över tre månadsfristen i särskilda fall så är hög arbetsbelastning och prioritering av andra ärenden inte är godtagbara skäl att överskrida fristen i den utsträckning som har skett. JO avsluta med att skriva att handläggningstiden i ärendet har varit alltför lång och åklagare och polis förtjänar kritik för detta.

 

SOCIALTJÄNSTENS OCH RÄDDA BARNENS SYN PÅ SAKEN

 

Jag frågar Yvonne Oliv om tidsfristen hålls idag. Nej, inte alls menar hon, och nämner fall där handläggningstiden är alldeles för lång.

  • – Vi skulle ju också kunna skrika på mer resurser, men vi måste ju inom vår organisation hitta lösningar på allvarliga anmälningar som kommer in. Det måste ju gälla åklagarmyndigheten också.
  • – Utifrån vårt perspektiv så är det av största vikt för barnet att det går snabbare. Ett till två år är en lång tid i för ett litet barn.

Risken, menar hon, är att barnet helt och hållet kan förlora kontakten med en förälder.

  • – Och då har man gått miste om en person som är en viktig del av barnets identitet. Det är inte så lätt att reparera det senare. Rent behandlingsmässigt är det viktigt att man får en dom för att kunna bearbeta det som hänt och kunna gå vidare. Både för barnet och föräldern.

 

Jag ringer flera socialsekreterare och svaret är detsamma, tiderna hålls inte. Lena Säljö, socialchef i SDF Biskopsgården berättar om två fall det senaste året. Ett fall av barnmisshandel där anmälan inkom i oktober 2008 och där det tog nio månader innan åklagare fattade beslut om åtal, i ett annat fall av misstänkt övergrepp hade man ännu efter ett år inte kommit till skott och fattats något beslut om åtal.

  • – Ibland går det fort, ibland inte. Vi kan inte se någon logik i det, säger hon och menar att det hindrar socialtjänsten från att arbeta vidare med barn och föräldrar.
  • – Socialtjänsten får inte bli en domstol, fortsätter hon och tycker att rättsväsendet måste sätta sig in kraftfullare i barnens situation.
  • – Då blir prioriteringarna självklara.

 

Samma åsikt har Åsa Landberg, psykoterapeut på Rädda barnen.

  • – Man prioriterar inte detta på chefsnivå, säger hon och berättar att hon pratat med många åklagare och poliser som är engagerade men olyckliga över att de inte hinner.

Också hon menar att det får stora konsekvenser för de barn som blivit utsatta.

 

  • – Barnen känner sig inte trodda eller lyssnade på. Den långa utredningstiden och de fördröjda besluten gör att exempelvis vårdnad och umgänge fattas på bristfälligt beslutsunderlag.

 

En del barn tvingas träffa den förälder de är rädda för och i andra fall kan det vara så att misshandel inte har förekommit och då hålls barn och föräldrar skilda från varandra.

  • – Det är viktigt att så långt det är möjligt fria eller fälla. Är föräldern oskyldig så kan man tänka sig vilken kris familjen befinner sig i, fortsätter hon.
  • – Jag känner till flera fall i Stockholm där barn som jag har kontakt med har väntat mer än åtta månader på polisförhör. Och flera fall där barn väntat på åtalsbeslut i mer än ett år.

 

En polisanmälan om barnmisshandel är en färskvara, menar hon. Minnet förändras över tid, samtidigt som det är viktigt att höra en misstänkt snabbt så att han eller hon inte hinner bygga upp en falsk historia och påverka barnet.

 

HANDLÄGGNINGS TIDER FÖRR OCH NU

 

För 10 år sedan gjorde BRÅ en undersökning av handläggningstiderna för polisanmäld barnmisshandel inom polis och åklagarväsendet. Målsättningen med kartläggningen var att den skulle utgöra underlag för att korta ner tiderna. Man bestämde sig för att titta på alla barnmisshandelsbrott som anmäldes 1996/1997 och där det fanns en misstänkt gärningsman.

Det visade sig att den genomsnittliga tiden från polisanmälan till beslut om åtal var 151 dagar, närmare fem månader. Det var stora skillnader mellan länspolisen i så motto att vissa tog längre tid på sig att starta utredning, andra hade längre förundersökningstid, några var snabbare att fatta beslut om åtal. Men det är så här, skriver BRÅ, att om man slog ihop de respektive län som var bäst i varje del skulle den genomsnittliga handläggningstiden bli 67 dagar. Genom att analyser arbetssätt och organisation så fanns en potential att minska tiderna, skriver BRÅ.

 

 

Hur ser då siffrorna ut idag? Jag ringer BRÅ – nej där har man inte gjort någon uppföljning. Rikspolisstyrelsen håller på med en översyn och skall begära in uppgifter om handläggningstider från och med 2010. Socialstyrelsen och Riksåklagarmyndigheten? Ingen har några siffror.

Men lite undangömda i Åklagarmyndighetens årsredovisning för 2008 finns statistiken.

Tid från anmälan till beslut när det gäller våld mot barn är 140 dagar, alltså mer än fyra och en halv månad. Tiderna är i princip likartade för 2006 (138 dagar) och 2007 (145 dagar).

Det är långt från BRÅ:s förhoppningar om en handläggningstid på 67 dagar. Och det är långt från den frist på tre månader som JO hänvisar till.

 

RIKSPOLISSTYRELSEN och REGERINGSUPPDRAGET

 

 

Malin Källström är handläggare och kommissarie på Rikspolisstyrelsen och jobbar med de här frågorna. Hon är väl medveten om att det finns problem att hålla sig inom tidsfristen på tre månader.

  • – Ett skäl är resursbrist inom polisen. Ett annat att åklagarna, som är förundersökningsledare, ibland har ännu mindre resurser, säger hon och berättar att Rikspolisstyrelsen i polisens planeringsförutsättningar för 2010-2012 skriver att polisen i sitt utredningsarbete ska prioritera sina resurser så att de lagstadgade tidsfristerna kan hållas.

 

 

Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag, tillsammans med Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Åklagarmyndigheten, tagit fram gemensamma nationella riktlinjer för samverkan när det gäller misstanke om brott mot barn.

Där skriver man, 090922, bland annat att samverkan ska präglas av ett konsekvent barnperspektiv – inte verksamhetsperspektiv. Barnet skall få skydd och stöd utifrån ett helhetsperspektiv och barnets bästa ska vara i fokus under processen.

De ska också utvärdera Barnahusen, där myndigheter samverkar i gemensamma lokaler vid utredningar mot barn som misstänks var utsatta för brott. Den utvärderingen skall vara klar 15 december 2010.

 

ÅKLAGARE och POLIS

 

Så vad säger då de åklagare och poliser som står vid fronten och som skall utreda om brott har begåtts.

Per-Olof Hermansson, åklagare i Göteborg är en upptagen man. Att komma ner på ett besök är inte att tänka på. Han sitter och väntar på att polisen skall bli klara med ett förhör så att han kan fatta beslut om ett besöksförbud. I bakgrunden ringer telefonen ilsket. Även om han är angelägen att ge sin bild, så känner man stressen i bakgrunden.

I många fall hålls inte handläggningstiderna, medger han och säger:

– Till syvende och sist är det nog en resursfråga, kanske också en organisationsfråga och en metodfråga.

Men det handlar inte bara om resurser. Man skall jobba rätt också, menar han. Barnutredningar är svåra att gå upp med i domstolen.

  • – Det handlar om att lyssna och förstå. Barn pratar ju inte vuxenspråk. Det är andra tecken som gör att de är trovärdiga.

 

Det kräver kunskap i alla led. Från duktiga poliser och åklagare med specialkompetens, till ett domstolväsen som har kunskap om barnperspektivet.

Ett steg i rätt riktning är att alla brott mot barn hamnar på en familjevåldsrotel hos polisen. Ett annat är de så kallade Barnahusen, där de olika myndigheter som träder in vid misstänkt barnmisshandel – socialtjänst, polis, åklagare, psykologer och sjukvård, kan samråda, menar han.

Sedan gäller det att varje led gör sin sak rätt.

– Bevisbördan ligger på åklagaren, och beviskravet är att det skall var ställt utom allt rimligt tvivel. Det betyder i praktiken att det inte skall finnas något annat händelseförlopp som är möjligt än det som åklagaren påstår, säger Per-Olof Hermansson.

 

Några dagar tidigare besöker jag Göteborgs nyrenoverade polishus. Där på sjätte våning sitter Kerstin Horgby, erfaren utredare i ärenden där barn blivit utsatta för våld och sexualbrott. Hon har en annan syn på tidsfristens längd.

  • – Ibland tycker jag att den inte ser till barnets bästa. En kort handläggningstid behöver inte alltid vara det bästa för barnet.

Det handlar om att skapa ett förtroende hos barnet, att få det att minnas och få det att lita på att polisen står ut med att höra vad barnet har att säga. Och det handlar om att barnet skall våga berätta vad som hänt.

– Det handlar ju faktiskt om deras föräldrar, som hela deras existens är avhängd på.

 

Men visst tar det för lång tid ibland medger Kerstin Horgby. Det handlar bland annat om att det behövs kringbevisning för att styrka barnets berättelse. Bara barnets berättelse räcker inte i domstolarna.

  • – Ingen åklagare går upp med ett mål om ord står mot ord.

 

Sedan var det resursfrågan igen: ett för högt ärendeinflöde, om att prioritera ärenden där någon är frihetsberövade och om brist på personal Men också en sådan häpnadsväckande detalj, som att välutbildad polis ibland får ägna dagar åt att skriva ut sina egna förhör.

  • – Ge oss mer personal, ge oss bättre verktyg. Anmälningar ökar men vi ökar inte vår personalstyrka. Se till att det blir status att utreda brott mot barn.

 

Är det inte det då?

  • – Nej det är det inte, säger Kerstin Horgby och menar att resurserna läggs på det hon kallar”pojkbrott” där poliser springer ute med skyddsvästar och k-pistar eller sysslar med avlyssning.
  • – Där finns det pengar och där läggs mycket tid.

 

Också hon pratar om att organisera verksamheten så att allt läggs under ett tak. Och hon framhåller Barnhuset som ett gott exempel där samråd och samverkan ger möjligheter till en bättre handläggning med fokus på barnets bästa.

En del i detta är att genom förundersökningen begripa vad som har hänt och att få det att upphöra.

– Jag pratar aldrig om skuldfrågan. Jag brukar säga att ”jag är med på den här resan, det är du och jag som kommer att träffas, vi skall försöka komma fram till något gemensamt. Vad är det som har hänt? Förklara för mig så att jag förstår hur du menar”.

  • – Erkännandet är inte det viktiga. Det är att förstå, varför hände detta?

 

EPILOG: DOM

 

I samma polishus satt också hennes kollega för några år sedan och lyssnade på en pappa som lite mer än ett halvår tidigare fått tvillingar. Som bodde med sin sambo och sina tre barn på 65 kvadrat, men som drömde om att bo i ett radhus om några år.

 

En hygglig man, utan tidigare kriminalitet, med fast tjänst på ett arbete han trivdes med.

Men trött. Mycket trött. Han och sambon turades om att ta hand om barnen för att låta den andre vila, och han ”fick sova till viss del”, som han säger.

Sakta, sakta malde rättvisans kvarnar.

 

I november 2004 skriver Tingsrätten i sin dom att det är klarlagt att flickan utsatts för skakvåld av någon av föräldrarna men det går inte med säkerhet att säga av vem. Därför bör åtalet ogillas.

 

Domen överklagas och 13 oktober 2005 skriver Hovrätten att flickans symptom debuterar när pappan är ensam med babyn och att det därmed är uteslutet att någon annan utsatt babyn för skakvåldet, då där i början av 2003.

Inget annat har framkommit än att han är en aktsam och omdömesgill förälder fortsätter Hovrätten och kan inte dra någon annan slutsats än att hans syfte med skakningarna varit att få hennes skrikande att upphöra.

”Att han mänskligt att döma kan ha befunnit sig i en mycket pressad situation och måhända varit mentalt och fysiskt utmattad kan ställt mot det lilla barnets skyddsintresse inte tillåtas väga alltför tungt”, resonerar man.

 

Påföljden blir ett års fängelse för grov misshandel.

 

Källor: JO-utlåtande, domar från Göteborgs tingsrätt och Västra Hovrätten, med vidhängande förundersökningsprotokoll. Åklagarmyndighetens årsredovisning 2008. Brå – Handläggnings tider vid polisanmäld barnmisshandel. Rikspolisstyrelsen:Delredovisning gemensamma nationella riktlinjer för barn som misstänks vara utsatta för brott (090922)

FAKTA RUTA

 

Hur många brott anmäls?

 

2008

Anmälda brott mot barn 0 – 6                1 906

 

Detta är en ökning med 23 procent jämfört med 2007, skriver Brå. Den procentuella ökningen kan inte härledas till någon enstaka region eller något enstaka tillfälle.

 

Anmälda brott mot barn 7 – 14                8 550

 

Detta är en ökning med sex procent jämfört med 2007. Misshandelsbrott mot barn i denna ålder anmäls i hög grad av skolan, vilket slår igenom i statistiken då färre brott anmäls under sommaren än under terminen, skriver Brå.

 

Källa: Brå

 

I hur många fall binds en person till brottet?

 

2008 var siffrorna för

 

misshandelsbrott mot barn 0 – 6 år                9 procent

misshandelsbrott mot barn 7 – 14                13 procent

 

I 35 procent (0–6 år) är fallen tekniskt uppklarade men det går inte att styrka att brott begåtts eller så är gärningsmannen mindreårig. I ålder 7 – 14 är motsvarande siffra 50 procent.

 

Det betyder att när det gäller anmälningar 0 – 6 år, så slutar mer än varannan anmälan (56 procent) med att fallet blir ouppklarat.

 

Siffrorna är ungefär likartade för hela 2000 – talet.

 

Källa: Brå

 

Var sker brotten?

 

I åldersgruppen 0 – 6 år sker brottet i inomhus, gärningsmannen är bekant med barnet i nio fall av tio.

 

Hur mycket anmäls aldrig?

 

Mörkertalet är dock högt. Barnombudsmannen skriver, i nedan nämnda rapport, att ”Den statliga utredningen om barnmisshandel som gjordes 2001 uppskattade att en halv procent av barnen i varje årskull utsätts för grov och upprepad misshandel. Sammantaget handlar det om ungefär 3 000 barn mellan 0 till 6 år som blir allvarligt skadade av sina föräldrar eller någon annan de är bekanta med”.

 

Källa: Upp till 18 – fakta om barn och ungdom (2007) Barnombudsmannen BR 2007:04

This entry was posted in Signs.