lars_noren_2

Lars Norén.

Det är alltid nervöst att intervjua kända personer. Om de dessutom känner äckel inför intervjusituationen så blir det ännu mer nervöst. Så beskrev Lars Norén kontakten med journalister i en bok jag läste innan intervjun.

Jag minns den där  januariförmiddagen i Stockholm, när solen knappt nådde upp på himlen. Jag på väg till intervjun i snöslasket. Sällan känt mig mer lantis än då.

Lars Norén bodde – eller hade sitt arbetsrum- i en lägenhet som måste kostat mycket pengar. Mycket japanskt. Stål, tunna gardiner, kalt och en stor dubbelsäng. Enda färginslaget var en röd skrivmaskin. Fotografen fick en minut. Jag själv knappt en timma.

Det var ingen bra intervju för mig. Jag fegade och ställde inte den självklara frågan kring 7:3, “försökte du bedriva socialt arbete där?”. Rädd för att bli utkastad och inte få med mig intervjun från en person som nästan aldrig ställer upp.

Jag lärde mig däremot att skillnaden inte är så stor mellan de klienter man möter i socialt arbete och stjärndramatiker. They are all humans. Och jag lovade mig själv att aldrig fega ur mer. Hellre utslängd än utslätad.

Intervjun gick i Socionomen 2009. Det var ett temanummer om teatern som social kraft.

 

Det är en stor skillnad på min roll som författare och regissör och teaterchef, menar Lars Norén. Författande är en privat bearbetning och gestaltning av livet utan anspråk på något övergripande budskap. I rollen som regissör och teaterchef vill han skapa hopp. Träffa en politisk och samhällstillvänd Lars Norén.

 

Det är en regnig januaridag i Stockholm. Högst upp i huset i centrala staden ligger Lars Noréns skrivarlya. Eller snarare stora vindslägenhet med öppen planlösning. Det är avskalat, minimalistiskt med gråfärgade väggar under takbjälkarna. I ena änden står en stor säng, i andra delen ett modernt kök som verkar kliniskt befriat från matlagning. Framför finns ett golvfast matbord med en stor marmorskiva på.

Jag sätter mig i den vita soffan vid balkongen och plockar fram bandspelare och papper. Fotografen tar sina bilder.

 

Den vita, tunna bomullsgardinen rör sig lite bakom hans huvud när fotografen försöker fånga hans blick i det bleka ljuset. Han är kort till växten, klädd i grå långärmad tröja och grå-svarta jeans. Han är allvarlig, närmast Brando-karismatisk i profil.

Bakom honom står ett skrivbord i borstat stål och på det står en stor tung röd elektrisk skrivmaskin. Där fästs alltså orden till de pjäser som fångat vår samtid under de senaste decennierna.

Så hämtar han ett glas vatten och sätter sig på en pinnstol och vi kan börja.

 

Vad vill du att publiken skall få med sig hem när det sett pjäserna?

 

  • – Det är en väldig skillnad mellan när jag skriver och när jag regisserar, säger han.
  • – Ibland sammanfaller de sakerna, som när jag skrev ”Personkrets” och när jag gjorde ”Sju tre”, med min tanke på hur det skall realiseras på scen men annars är själva skrivandet en oerhört privat historia. Jag är mest engagerad i att vara ärlig och så noggrann som möjligt med rollerna, med karaktärerna i pjäserna och jag tänker inte på uppsättningen och vad den skall ha för effekt. Utan det är saker som har berört mig på olika sätt, som påverkat mitt liv, som jag skriver om. Och då är det ju många sociala frågor som jag blir upprörd över som jag måste försöka skildra och försöka förstå varför det är som det är.

 

Han säger sig inte vara intresserad att skriva om sådant han redan kan utan vill det skall ske något fullkomligt nytt varje gång. Att lära sig, forska och komma till nya ”platser” är en av drivkrafterna i skapandet.

Så länge som världen ser ut som den gör går inte att gå hem och skriva en ”vacker förälskelsepjäs”, som han säger. Mötet med exempelvis krigsskadade barn på flyktingförläggningar, med båtflyktingars verklighet skapar en enorm ångest hos honom och måste bearbetas.

En definierad skuld hänger över oss, menar han. Våra goda livsvillkor beror på att någon annan har det sämre och han identifierar sig med dem som står längst ner.

Som pjäsförfattare har han inga förväntningar på hur publiken skall reagera.

 

 

– Det är mina känslor som kommer ut i pjäserna och då vill jag inte nå någon med ett budskap. Det här är en ofrånkomlig verklighet som tränger in i mitt liv och upptar mig, precis som mina egna privata problem kan uppta mig, och det måste jag skildra.

 

 

Som regissör har han ett annat sätt att se på sitt konstnärskap. Där ser han sig som en bro mellan publiken och scenen. Där gäller det att göra en så stark och rik föreställning att den når fram till publiken. Han berättar om den pjäs att satte upp om den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja, som skrivit om offrena i det grymma kriget i Tjetjenien. Det är en pjäs helt utan hopp, helt utan ljus och helt utan lösning men:

 

  • – Genom att skildra det så exakt och så bra jag kan så vill jag att det skall träffa publiken, för det är den som är hoppet.
  • – De är mottagare av det här. Jag kan inte formulera för dem hur de skall förvalta det, om de nu vill det eller bara stänger av, men som regissör säger jag indirekt: Går något.

 

”För om en droppe mörker faller ner i publiken”, som han säger, så kanske den upplevelsen kan omformas till en tanke. Vetskapen om människor utsatthet kan väcka en opinion.

 

  • – När jag gjorde ”Personkrets” så var Mona Sahlin socialminister och sa att hon skulle se till att det öppnades fler härbärgen och när vi gjorde ”Den polske rörmokaren” där en av pjäserna handlade om de papperslösa så spelade vi den för LO och i riksdagen och fick sedan höra att LO på allvar försökte organisera någon solidaritetsaktivitet för de människor utan papper. Det är fantastiskt!

 

Lars Norén är vår mest berömda dramatiker just nu. Många sätter honom på samma nivå som Strindberg. Han spelas både här hemma och internationellt. Han är en halvgud i teaterkretsar.

 

Rikskänd i bredare kretsar blir han när han som konstnärlig ledare för Riksteatern skriver och sätter upp den mycket kontroversiella uppsättningen ”Sju tre” där några fångar agerade och uttrycka sina nazistiska åsikter. Projektet fick ett hemskt eftermäle då några av skådespelarna var inblandade i dödskjutningarna i Malexander.

Under året har han varit aktuell med sin bibeltjocka dagbok där hans liv, skaparprocess och tankar om kollegor i kultur och media världen fått stort utrymme i pressen. I juli blir han konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Han har fyllt 64 år och ”jobbar jämt” som han säger. Kontraktet med Folkteatern gäller i fyra år framåt.

 

Han debuterar som poet tidigt sextiotal. Lyriken var vild och bildrik och behandlar ämnen som utsatthet, skräck och dödsbesatthet. Han publicerar också några romaner i vecket mellan 60 och 70-tal. Men det är som dramatiker han slår igenom stort med familjedramerna ”Kaos är granne med Gud” och ”Natten är dagens mor” i början av 1980-talet. Fantastiska, och delvis självbiografiska, pjäser om en dysfunktionell familj där svek, lidande, dubbelbindning skapar olika överlevnadsstrategier hos medlemmarna.

Under många skildrade han förljugenheten och ensamheten i den borgliga familjen. Sedan byter han spår och hans dramatik blir mer samhällskritisk. Stor uppmärksamhet väckte pjäsen ”Personkrets 3:1” från 1998, Den handlar om mötet mellan människor med helt skilda klassbakgrunder. Alla är på väg ner i avgrunden, utan hopp, övergivna av sig själva och samhället.

Han börjar sin bana som teaterregissör med att sätta upp Strindbergs ”Dödsdansen” på Dramaten 1993. Sedan har han arbetat med både egna och andras verk med stor framgång.

I februari skall han ner till Paris för att regissera sina egna pjäser ur Terminaler. Pjäser som tar upp den andra sidan av hans skrivande de senaste åren: den rent existentiella. Där då och nu flyter samman i väldigt arketypiska händelser som döden, födelsen och åldrandet.

 

Han är oerhört produktiv, har skrivit över femtio pjäser, nästan tjugo lyriksamlingar, ett par romaner och flera radiopjäser. Han är avhandlad i ett flertal akademiska uppsatser.

Han har, vare sig han vill det, makt och därmed möjlighet att påverka med sitt konstnärskap.

 

Ser du dig som en politisk författare?

  • – Absolut, säger han tveklöst. Som en vänsterförfattare, vilket inte betyder att jag inte är oerhört kritisk mot den svenska eller den europeiska vänstern. Framförallt ser jag mig som en fri politisk författare. Jag är inte lojal mot någon grupp.

 

Att vara vänster betyder att i varje sammanhang och i varje enskilt fall se vem som är förtryckt, vem som blir utnyttjad och söka orsakerna till detta. Men det är inte alltid lätt att se vem som är offer och veta vart man i handling skall rikta sin solidaritet, anser han och fortsätter:

  • – Vi talar om våra rättigheter och de är oerhört viktiga. Men jag skulle vilja ha ett samhälle av förpliktelser. Förpliktelsen att just vara solidarisk, att se hur vi lever på andras bekostnad.

 

Då pratar du också globalt?

  • – Ja, självklart!

 

Han säger sig ha en maxim som han alltid följer: Bit alltid den hand som föder dig.

 

  • – Vi måste kritisera dem vi tror på, de som är de viktiga företrädarna för oss, därför om de börjar förfuska eller bete sig omoraliskt då förlorar vi vårt hjärta.
  • – Det är inte meningslöst att angripa kapitalismen eller angripa de samhällssystem som vi lever under nu men för att göra det så måste vi ha rena vapen. Vi måste ha ett alternativ och om LO identifieras med motståndaren, eller blir för lik motståndaren. Vad är alternativet då?

 

För tio år sedan sa du i en radiointervju att de goda krafterna inom socialdemokratin skulle kunna hålla emot ett allt hårdare samhälle där människor skoningslöst slogs ut. Skulle du ge samma svar idag?

  • – Nej, det skulle jag inte göra, det är hemskt, säger han eftertänksamt och reser sig och går och hämtar en ask cigaretter.

De realpolitiska skillnaderna mellan den nuvarande borgliga regeringen och socialdemokratin är så små, anser han. Det är en smärtsam process som socialdemokratin har gått igenom de sista tio åren och han efterlyser ett generationsskifte.

– Det behövs ett friare tänkande men jag tror inte den här generationen är förmögen till det.

 

Även om han är för EU, därför att han stödjer demokratiseringen och integreringen av de centraleuropeiska länderna, så anser han att medlemskapet gjort att vi förlorat vårt utrikespolitiska samvete och att vi fått en fegare flyktingpolitik. Vi håller också på att tappa den idealistiska politik vi har haft inom nykterhetsvården och arbetarrörelsen rättigheter har börjat luckrats upp.

  • – Men jag tror ingen regering drastiskt kan slå sönder den trygghetspolitik vi haft men den kan successivt brytas ner, vilket håller på att ske, inte bara genom den borgliga regeringen utan det har skett långsamt under hela 90-talet.

 

Har du själv radikaliserats?

  • – Nej, det har jag inte. Jag har hela tiden stått utanför de kollektiva vågorna. Jag var mycket kritisk mot 68-rörelsen för jag såg vilka det var som företrädde den radikala vänstern, det var medelklassen som hungrade efter meningsfullhet.
  • – Om det är någon som jag identifierar mig med så är det Pasolini.

 

Och så berättar han om när den italienske filmskaparen Pasolini står och betraktar en demonstration utanför Fiat och slås av att det är poliserna som vaktar demonstrationen som är de fattiga och som tillhör de förtryckta.

  • – Jag försöker också, som om man tittar på ett fotografi, se vilka är de. Vad är resultatet av deras kamp?

 

Lika svårt som det är att se vem som är förtryckt och är det att se vem som har makten. Vem är det då som definierar den moral vi förväntas leva efter?

Den icke-troende existensialisten Lars Norén menar att det är varje människas förpliktelse att själv göra det men:

– Vi måste leva som om det fanns en Gud, som om det fanns en moral som utgår från ett övergripande centrum. Vi måste leva som om det fanns ett ”Det” och det vi skapar hela tiden. Ett ”Det” som skall vara angeläget för oss alla.

 

Den rådande samhällsmoralen, som kan byta skepnad från tid till annan inkräktar mycket på den personliga moralen, menar han. Men han hoppas att vi är födda med ett samvete, att vi känner när vi begår fel mot andra. Det är en kombination mellan inlärning och mänskliga överlevnadsvillkor. Vi vet att vissa överenskommelser måste vi följa, annars hotas mänskligheten.

  • – Där kan man jämföra med att inte äta ruttet kött, det är också att inte leva i en rutten tankevärld för det blir till slut ett hot mot oss.
  • – Jag är övertygad om att Sverigedemokraterna upplever att det de tycker är rätt och riktigt, men där stupar de på frågan om att det inte är rätt för alla. Det är inte samma rättigheter för alla. Jag vill byta ut rättigheter mot förpliktelser.

 

 

Han fimpar sin cigarett för att rätt snart ta en ny. Han frågar om mitt arbete, mitt yrkesval och om min familj, om jag har barn och sen berättar han att han precis fått barn.

  • – Det känns fantastiskt, helt underbart, säger han och ser i det ögonblicket väldigt lycklig ut.
  • – Jag är visserligen för gammal för det men det går inte att säga nej till. Det är otroligt mirakulöst, underbart faktiskt!

 

Annars finns det något strängt över Lars Norén, som om ett allvar har växt fast på honom och han inte kommer undan det. Han kräver också en total närvaro öga mot öga. Tappar du fokus känns det som han är beredd att resa sig och gå. Samtalet har en speciell puls. Det är i tystnaden mellan in och utandning som tankarna formuleras och orden blir till. Han har ett väldigt exakt språk, mycket olikt de pjäskaraktärer han skapat och som så ofta i ett ständigt ordflöde pendlar mellan utbrott av omedveten sanningslidelse och livslögner.

Han har i intervjuer sagt att han känner sig ”smutsig” av att behöva prata om sig själv. Det stör honom i hans arbetsprocess.

 

Jag frågar honom vilken som är den viktigaste socialpolitiska frågan idag.

  • – Vilken svår fråga. Vad har jag att välja mellan, frågar han och skrattar till men sedan kommer svaret:
  • – Jo, det vet jag, det är skolan.

Han säger sig ha sett förfärliga skolor. Samhället måste satsa mycket mer på skolan och de första sexton år i en människas liv. Det är en helt avgörande fråga, menar han. Vuxna måste ge barnen en tro på framtiden, meningsfullhet och framför allt se barnen istället för att tvinga in dem i en utveckling som slår ut dem brutalt.

  • – Vi har svårt att se sambanden mellan hur det ser ut i samhället och vad vi gör med barnen.

 

De kapitalistiska krafterna är så starka, förföriska och lättöverkomliga och lockar till förenklingar medan det humanistiska perspektivet kräver mycket mer ansträngning och självrannsakan av lärare och politiker, menar han.

  • – Nu har vi ett samhälle som vi lyckats skapa istället för det samhälle vi styr.

 

 

Det har skrivit mängder av artiklar om Lars Noréns förmåga att fånga en karaktär, hans lyhördhet för språket och hans förmåga att absorbera samtiden. Det som går in kommer också ut i gestaltad form. Han har själv en gång skrivit att han ”vill vara en termometer i världens röv”.

Så vart är hans fokus idag?

 

  • – Just nu håller jag på att fundera på vilken pjäs jag skall öppna Folkteatern i höst. Jag läser pjäser. Jag läser Brecht, jag läser ”Johanna från Slakthuset” som är en fantastisk pjäs. Jag måste bestämma det nu i januari.

 

Han säger att han längtar ner till Göteborg för att få börja sitt jobb som konstnärlig ledare på Folkteatern. Att den har en tradition att vara en samhällskritisk och radikal teater med en ambition att spela för en bred publik spelade absolut roll till att han tog jobbet.

  • – Vi måste ju utveckla den men jag känner stor respekt för dess historia. Jag vill bevara dess ursprung. Vi försöker pietetsfullt vandra in i den tradition som finns med våra tankar och det vi vill berätta.

 

Jag läste att ni vill utforska ”arbetet”?

  • – Ja, vad är arbete idag? Vad skapar det för identitet för den som arbetar och den som förlorar arbetet och hur har dess karaktär förändrats de sista femtio åren? Det är jag väldigt nyfiken på.

 

Har du skrivit något?

  • – Inte än. Jag vill inte börja med någon egen pjäs. Det är för mycket om jag som konstnärlig ledare skall sätta upp mina egna pjäser. Jag vill ha distans till ett material innan jag går in. Jag vill kunna arbeta med några andra dramatiker och Brecht har jag alltid omhuldat sedan sextiotalet då jag såg Alf Sjöbergs uppsättningar på Dramaten.

 

Vilka är dina inspiratörer i den långa teatertraditionen.

  • – Det är ju förändrats en del, men det är de grekiska dramerna, Oidious och Oresteen. Det är väldigt mycket Pinter som jag känner en enorm kärlek till. Det är Brecht. Alltså väldigt olika dramatiker.

 

Är inte Brecht en annan teater än det som varit ditt livsverk?

  • – Det kanske inte är så annorlunda än Personkrets egentligen, jag tror inte det ligger så långt bort. Jag tycker om distanser, jag tycker om det kritiska tänkandet som Brecht ger uttryck för. Bli inte berörd, fråga istället varför det ser ut som det gör.
  • – Jag försöker undvika alla former av förförelse. Jag har tagit bort musiken från scen därför det kan förföra en publik till att luras bort från tänkandet. Jag försöker göra så klara, kliniska föreställningar som möjlig i Brechts anda.
  • – Även om han använder mycket musik och samtidigt skapat en sådan förförelse så slog han sönder den med en väldigt tydlig konflikt mellan olika intressen.

 

Han säger sig tycka väldigt mycket om mötet mellan de professionella aktörerna och amatörerna. Det ger en annan röst in i föreställningen men han säger att han behöver skådespelarna för att inspirera amatörerna att förstå ”vilken djävla kraft teatern har”. Och han skulle vilja sätta upp en Communityteater ute i någon förort och jobba med människorna i ett hyreskvarter.

  • – Just jobba med en pjäs som gör dem stolta och ger dem självrespekt och glädje.

 

Sin största uppgift som konstnärlig ledare är han klar över. Det är att skapa hopp för människor och för publiken.

  • – Att försöka skapa det hur litet de än är, säger han

 

Det är ju annorlunda jämfört med din syn på dig själv som författare?

  • – Det är en stor förändring i mina avsikter. Det är att försöka skapa hopp.

 

Men vart hoppet tar vägen, det vet han inte. Han lutar fram och fimpar cigaretten.

– Det vet jag inte förrän perioden på Folkteatern är över. Inga av de här sakerna går fort.

 

 

 

This entry was posted in Signs.