grekland

Grekland.

Jag har varit  i grekiska övärlden många gånger. Första gången 1980. Väldigt mycket har hänt sedan dess. Då var det primitivt att resa i Grekland. Man sov på stränder, i en övergiven basthydda, åt en grekisk sallad om dagen och sparade resten av cashen till några Amstel och lite röka. Idag, med internetbokning, så är det något annat. På gott och ont.

Vi började resa med barnen så fort det gick. Min yngste var tre månader när vi åkte till Amorgos första gången. Den ön blev en favorit.

Jag ville skriva ett resereportage som hade en nutidstouch och samtidigt knöt ihop historien både framåt och bakåt. Sett i bakspegeln blev det en intressant tidsbild. Detta var 2007, året innan finanskraschen. Vitvarorna staplades på kajen och bilparken var oändligt mycket mer modern än den i Göteborg. Sett från 1980 års perspektiv så var steget svindlande, till och med från 2001 års perspektiv så var det en veritabel boom vi såg. Vi vet hur det gick.

 

Med barnen till Grekland

Grekiska övärlden är fortfarande oslagbar om du vill ha sol och bad. Det går att leva enkelt och relativt billigt men mycket har hänt på senare år. När femton miljoner turister söker det genuina hotar charmen att försvinna. Internet är här och att resa på måfå och låta slumpen styra är en chansning som inte alltid går hem.

TEXT OCH FOTO  HENRIC NILSSON

Det är något speciellt med Grekland. Hela huvudet är ju fyllt av filmer som Mediterraneo, Paul Mazurkys Stormen eller Kapten Corellis mandolin. Man vill vara Leonard Cohen eller Zorba för en stund. Hitta en egen grekiska ö och leva det stilla, enkla livet.

Partydårarna får dra till Mykonos, Kos eller Ios. Vi behöver något annat.

Ingen stress, inget regn, en vit skjorta och fladdriga bleka bomullsbyxor, salt brun hud och ett långsamt tempo.

 

Vi stack veckan efter skolavslutning. Billigt flyg till Aten och sedan snabbt ut i grekiska arkipelagen. Första, och längsta stoppet, skulle bli Egiali på Amorgos. Där hade vi varit förr, då med en baby och en tvååring. Det var … jobbigt. Och det hade inte med Amorgos att göra.

Men med åren fick den där vistelsen en alltmer mytisk plats i vår familj. Barnen växte, Love blev åtta och Joar fyllde sex år.

 

Att resan tog ett och ett halvt dygn med flygbyten, övernattning i Aten och en lång färjetur, glömdes snabbt bort när vi stod på den långa sandstranden i Egiali. Den är en dröm för alla barnfamiljer. Träd som ger skugga och en strandpromenad där man kan ta en öl och ändå ha full uppsikt. Ett stenkast bort ligger byn med sitt lilla torg omgivet av affärer och restauranger. Runtom reser sig de vilda bergen.

 

Det blir midsommarafton och vi är fjorton vuxna och barn från samma Göteborgskvarter till bordet. Retsina och tzatziki ersätter sill och nubbe. Citronen droppas på det grillade köttet. Sot möter syran och det är mycket Grekland. Kvällen är ljum och från restaurangens terrass ser vi solen sänka sig i havet som en stor brandgul apelsin. I Sverige vräker regnet ner.

 

Egiali är en av de större byarna på Amorgos. Av öns knappt 2000 bofasta invånare bor 900 här året om. En av dem är göteborgsfödda Karin Oscarson. Hon kom hit 1986 och blev förälskad i ön.

– Jag hade rest mycket i mitt liv men när jag kom hit så kände jag mig för första gången hemma.

 

Hon gifte sig med en grek och har en tonåring som är uppvuxen här. Själv håller hon yoga, stretching och meditationskurser för infödda och turister. Men från början var det inte så lätt. Då i mitten av 80-talet var mycket annorlunda. Färjorna stannade inte så ofta. Turisterna var färre. Det fanns bara en telefon i Egiali och för att se TV fick man ta sig upp till grannbyn Tholaria. Hon beskriver en mycket fattigare ö.

– De som bodde här var fiskare och bönder med getter och odlingar. Elen kom bara några år innan jag flyttade hit.

 

Idag lägger den stora färjan från Aten till minst fem gånger i veckan. Billiga flygbiljetter och tätare färjeturer ger fler turister. 2008 kommer chartern hit.

– I och med att turismen blivit så stark så är det många Amorgosbor som flyttar tillbaka, säger Karin Oscarson och berättar att det finns ett liv på vintern också.

– Barer och cafeér har öppet, ägarna måste ju ha något att göra, och det sitter några stycken på varje och pratar. Jag uppskattar den årstiden mer och mer även om det kan vara väldigt rått. Men jag simmar i havet till december.

 

EU-bidrag och införandet av euron har förändrat mycket. Det har blivit modernare, bekvämare men också dyrare. Kylskåp och aircondition är en självklarhet även i det enklaste rum och det kommer alltid varmt vatten ur duschen. Till och med toaringen är på plats. Det byggs och rustas inför varje säsong.

15 miljoner turister kommer till Grekland varje år, närmare en halv miljon är svenskar, enligt Grekiska turistbyrån. Turismen är Greklands främsta inkomstkälla och svarar för en sjundedel av landets inkomster.

 

Det är ett vågspel. Hur mycket kan en ö svälja innan den där enkla charmen som egentligen är dragningskraften försvinner? Och vad händer när höjt oljepris gör flygbiljetterna dyrare igen?

Den oron finns även här. Under en vandring upp till grannbyn Tholaria träffar jag och Love på Michalis. Han föddes här, gifte sig med en finska och emigrerade till Uleåborg. Nu är han här på sitt årliga semesterbesök. Han tittar ut över dalen och suckar:

– Förr odlade de här på vintrarna. Nu faller murarna runt terrasserna sönder. Tusen år av jordbrukskultivering ligger öde.

 

En dag vänder vinden och termometern stiger till över 40 grader. Chockade turister vacklar av färjan och berättar om ett 46 gradigt Aten. Horisonten försvinner och ersätts av en mjölkvit dimma. AC:n förvandlar rummet till ett kylskåp. Ute är det för varmt, inne för kallt. Joar, sex år, kapitulerar och får ont i öronen.

Global uppvärmning frågar jag Giorgos Vassolos när jag hukar i skuggan av hans souvenir butik.

– Vad tror du själv? Svarar han retoriskt och skakar bekymrat på valrossmustaschen.

 

 

Om juni är det svenska barnfamiljernas tid så är juli och augusti vikt åt fransmän och greker. För alla fransmän är Amorgos en speciell plats efter Luc Bessons film ”Det stora blå”. Den är inspelad i viken Agia Anna på öns östra sida. Vi hyr en bil och tar oss dit. Det är ett suveränt bad. Vattnet är blått och klart.

Alldeles i närheten ligger öns verkliga sensation, klostret Panagia Chosoviotissa.

 

– Där, säger han och pekar, där är jag.

På väggen hänger ett foto. Ett tiotal munkar står uppradade. I bakre raden står en ung leende Spiros.

Hit kommer han 1973 – samma år som David Bowie ger ut Alladin Sane –för att söka och uppleva det religiösa mysteriet som betonas så i den ortodoxa tron. Bönen startar varje morgon halvfyra och slutar sju.

En gång var de hundra munkar här, nu är de tre kvar.

 

Klostret är byggt mitt på klippväggen, trehundra meter över havsytan. Det är som en liten vit flinga fastnat på berget. På avstånd ser det ut som om en vindpust skulle få allt att rasa ner i havet.

Varför just här undrar man?

På 1000-talet sjönk en båt här utanför. Som genom ett under räddades en ikonmålning av Jungfru Maria ur havet. Ett tecken som måste manifesteras. Målningen finns kvar i klostret.

Århundrade efter århundrade rullar förbi. Korstågen passerar, pirater härjar och turkarna kommer och går. Fastkilat i berget hänger klostret kvar som ett grekiskt motståndsnäste och skydd för lokalbefolkningen. Kyrkan har både makt och respekt i Grekland.

Spiros bjuder på sötsaker och klosterlikör. Skägget är långt och rött, håret uppsatt i en hårpiska. Han skrattar skrockande och klappar barnen. Så vänds blicken plötsligt inåt. Vi ska gå nu.

Utanför ligger det stora blå havet. Utsikten är bedövande vacker.

Den som sett klostret Panagia Chosoviotissa glömmer det aldrig.

Lite längre söderut ligger den fina klapperstensstranden Mouros beach. Vi fortsätter inåt landet till de mycket dammiga byarna Vroutsi och Arkensini som ligger utslängda i ett landskap som påminner om … Bohuslän.

Har du bensin kvar, kör till Katapola, den andra hamnen. Den har lite mer kosmopolitisk känsla än Egiali. Och så förstås Chora, mitt på ön, ofta framröstad som en av de finaste byarna i grekiska övärlden. Men så har det inte alltid varit. Efter militärkuppen 1967 skickade juntan politiska fångar hit. Chora var då en nedgången by och det går att föreställa sig en grekisk Göran Greider slita med generatorn för att få ljus i den tidens obygd. Böckerna magasinerade i Aten.

En tidig morgon lämnar vi Amorgos. Det har börjat blåsa. Vinden – Meltemin som den kallas – får Express Skopelitis att gunga rejält. Vi skall till Dounossa, en av småöarna i Cykladerna. Den ligger lite offtrack, har tidigare varit svår att nu med båt och nämndes inte ens i guideböckerna.

Vi och två andra barnfamiljer hoppar av i hamnen och möts av … ingenting. Det är tomt, finns inga människor, luckorna igenbommade. Vi frågar i hamnaffären:

– Rooms?

Nej, inga rum och där tar samtalet slut. Vi ägnar timmar åt att knacka dörr. Till slut hamnar vi på stranden Kedros. Där fladdrar tälten, getterna bräker, folk badar nakna. På krypavstånd ligger restaurangen. Ett gäng tatuerade italienare vandrar mellan tälten och baren. För varje rökpaus blir samtalet allt lojare. Det är som att färdas 25 år tillbaka i tiden. Det är vackert och vi skulle gärna stanna på den här märkliga ön om det inte var för problemet med boendet. Bartendern ger en förklaring:

– Det har varit många reportage om Donoussa på TV i år. Och färjan lägger till oftare nu. Förr var det fullbokat först i augusti.

Något rum kan han inte tipsa om. Det går ju campa gratis här bakom.

Vi hittar ett rum i byn, en natt. Sover på stranden nästa och flyr Giorgios och Marias usla flugpensionat den tredje. Sen ger vi upp.

Donoussa borde vara lätt att älska, den har ju den där bondska stillheten, vackra naturen och de fantastiska baden. Men pengarna har börjat rulla och kusinen från landet vill ha sin del. Blyghet, integritet eller sniken hybris? Välj själv.

Dounossa har många fans som återvänder år efter år. Och tricket är nog att boka rum innan. Förr reste man på hörsägen, slumpen styrde. Nu ligger recensionerna utlagda på nätet, bokningen görs med mobil eller via mejl. När båten lägger till är dealen redan klar. Bara dårarna får knacka dörr.

Det är kväll i Naxos stad. Romerna breder ut sin filtar vid hamnpromenaden upp mot Portara och lägger sig för att sova. Det venetianska huset lyser på kullen i gamla stan.

”Varför vill ingen stanna på Naxos” frågar en uppgiven Naxosbo vi pratar med. Där har han fel. Väldigt många väljer att stanna här. Stränderna Agia Anna och Agia Prokopios är vikta åt charterturismen. Men den som en gång tågluffat sig genom Europa och bott i en vasshydda på Naxos stränder vet hur fort förvandlingen till massturism kan gå.

För båtluffarna har Naxos blivit en T-central där man byter båt. Det är lite orättvist. Det är en stor grön ö, med en egen jordbruksnäring och en stolt självmedvetenhet.

Men vi tröttande snabbt på larmet och stojet och på att behöva parera smattrande hyrmoppar.

En månad passerar snabbt. Havet, solen och den ljumma vinden slätar över och mjukar upp.

”Vi tar det imorgon”, tänker man och tömmer en kall Amstel.

Det är lätt att resa med barn i Grekland. Bad och barn är en oslagbar kombination.

Vad har ni saknat mest från Sverige frågar vi barnen när vi väntar på färjan till Aten.

Sexåringen funderar lite.

– Indisk mat.

 

 

This entry was posted in Signs.