gotland

Gotland.

Hur kan man skriva ett resereportage om ett så uttjatat ämne som Gotland? Genom att skriva in sig själv i texten kanske och beskriva en mycket regnig semester. Textens motpoler blev fin och fulkulturen. Mycket påtaglig på Gotland. Räddningen blev skrotsamlaren Thomas von Kuten som balanserar upp Ingmar Bergmans inflytande på ett närmast befriande vis.

 ÄLSKADE GOTLAND

TEXT OCH FOTO: HENRIC NILSSON

Tältsemester i Sverige är alltid en chansning. Är det bra väder så fungerar allt lätt och smidigt. Så det gäller att välja med omsorg. Gotland är Sveriges solsäkraste plats. Som gjort för camping och sköna bad. Men allt blir inte som man tänkt sig. En varm fleecetröja blev räddningen när Gotlands fin och fulkultur undersöktes.

– Det var väl här som Ulf Lundell letade efter Cannabis, påstår plötsligt en liten hjulbent man i 55-årsåldern.

Den tråden tar inte guiden upp där hon står i Visbys vackra botaniska trädgård. Ingen annan heller och den lille hjulbente gömmer sig trumpet bakom sina Ray-ban, sin svarta Trilby-hatt och sin nystrukna kortärmade skjorta.

Men visst var det så. Då när Gotland fick sin oväntade status som hippie-ö i slutet av 70-talet. När unga män och kvinnor klättrade över murarna för att leta Cannabis Sativa och sedan skulle cykla ”psykiskt” på Gotland.

En oväntad följd av Lundells genombrottsroman Jack.

 

Idag är Gotland en helt annan scen. Bland annat är det Sveriges solsäkraste ställe. Det tog vi fasta på när vi planerade semestern. Här skulle levas friluftsliv i tält och på badstränderna.

  • - Det är rena Medelhavsklimatet här, sa en vän som veckan innan vi for svettades bland journalister och politiker under Almedalsveckan.

 

Underbart tänkte vi och tvekade om vi skulle slänga med en fleecetröja bland alla T-shirts. I Göteborg höll vattnet en temperatur på närmare 22 grader och solen sken från en klarblå himmel. ”Ryssvärmen på väg” skrek löpsedlarna.

Så rullade bilen genom ett vackert Sverige, upp på färjan och sedan hände något … oväntat.

En droppe regn föll på tältduken. Och sedan slog det om. Rejält.

 

Men Visby är – oavsett om det regnar eller inte – en fantastisk stad. När man går där innanför ringmuren kan man låta tankarna fara och fantisera om svunna tider. Det är inte svårt för mycket är bevarat av bebyggelsen.

Från att ha varit en viktig handelsstation för vikingar i så formligen exploderar Visby i betydelse på 1200-talet. Det blir den viktigaste staden för handeln mellan öst och väst. Den tyska Hansan etablerar sig och pengar och varor strömmar till. Mer än 17 kyrkor byggs i staden och dess närhet fram till 1361.

Då landstiger den danske kungen Valdemar Atterdag på Gotland. Därmed är Visbys storhetstid över. Danskarna plundrar staden och 1525 bränner Lübeckarna slutligen ner stora delar av Visby. Först 1645 blir Gotland åter svenskt.

 

Som om inte det skulle vara nog så landstiger 2000 ryssar på Gotland 1808 och ockuperar ön ”för evig tid” som de säger. Efter tre veckors förhandlande och uppbådande av en svensk flotta så ger sig ryssarna iväg.

 

Ringmuren som uppfördes 1250 finns fortfarande kvar, likaså kyrkoruinerna. Visby kallas inte för inte för ”rosorna och ruinernas stad”. Den är också uppsatt på Unescos världsarvslista. Den nutidsintresserade kan gå ner till Kruttornet. Där stod i slutet av 60-talet en semestrande Olof Palme på ett lastbilsflak och talade, motvilligt ditlockad av öns socialdemokrater. Det blev början till det politiska spektaklet Almedalsveckan.

 

­– 1361, mumlar man på väg tillbaka till campingen, då var Göteborg ett träsk.

Nu är campingen ett träsk. Barnen gör försök att bada i havet. Vattnet håller en temperatur på 16 grader.

Vi åker iväg till Lommelundagrottorna istället. Det är vi inte ensamma om skall det visa sig. 1800 besökare istället för normala 400 och väntetiden blir några timmar. Men det är en fascinerande upplevelse att kliva in i underjorden. Och det regnar inte.

 

Vi lämnar Visby och far upp till Fårö. Regnet och blåsten tilltar. På radion hörs en oroad Bengt Lindström, meteorologen, som med knarrig stämma uppmanar alla i Gotlands närhet söka nödhamn.

Tältning verkar uteslutet och i dis och dimma kör vi desperat runt för att hitta rum för natten.

Det är det fler som gör. Det blir inga rum utan campingplats på Sudersand.

Sambon med väninna sitter i bilen och dricker vin, i den andra bilen sitter barnen och spelar kort. Själv står jag med bar överkropp i iskallt regn och försöker resa ett tält i stormbyarna.

Bara minstingen på sju år accepterar att ligga i tältet med mig, resten ligger huller om buller i bilen. Men det är en speciell känsla att ligga där i stormen endast skyddad av en tunn hinna nylontyg.

På morgonen är även denna campingplats förvandlad till ett träsk. Tältet är förvisso rest med omsorg på en liten kulle med avrinning. Vi klarade oss, men var är ryssvärmen?

 

Det är en sextiotalskänsla över campingen. Här finns ingen extravagans. Det som lockar är havet och de fina sandstränderna. Det går att tälta längst ut i strandrågen med sandklitten som skydd mot vind och hav. Det är en fantastisk campingplats för den som söker det enkla och ursprungliga.

 

En plastboll, ett nylonsnöre mellan tallarna och barnen börjar sin dag med en fotbollsmatch. Senare tar vi oss över till nordvästra sidan för ett se ett märkligt naturfenomen. Likt psykedeliska svampar står Raukarna på rad från Langhammars ner mot Digerhuvud.

Detta är ett landskap som Ingmar Bergman gjort odödligt. Här spelade han in flera filmer på 1960-talet.

Ja, hela Fårö präglas av Ingmar Bergmans ande. Ner mot Hammars i sydost ligger hans 56 meter långa hus. Ingen skyltning, vägarna blockerade och helt meningslöst att fråga ortsbefolkningen. Men hans grav går att se vid Fårö kyrka. Gravstenen ståtar med magnifik utsikt över Östersjön.

 

Om sydöstra delen av Fårö var Bergmans imperium och norra delen av ön var den socialdemokratiska aristokratins semester paradis, så regerar en osannolik figur mitt emellan dessa polariteter.

Omgivet av ett hav av rost, plåt och neon ligger Kutens Bensin. Ägare är Thomas Lindholm, eller Thomas Von Kuten som han hellre vill kalla sig. Här stannade tiden 30 september 1955. Den dag som James Dean dog. År noll i Von Kutens värld.

Kutens bensin är ett försök att stanna tiden och ”skapa en värld där jag trivs” som han säger.

– Stället är en blandning mellan Texas och Jacques Tati. En slags mjuk anarki, fortsätter han.

I 20 år han drivit denna kombination av bilkyrkogård, rockklubb och Creperi.

Gamla amerikanska rockstjärnor som Wanda Jackson har spelat här, Wim Wenders har varit här och ätit och Länsstyrelsen har gett upp.

Han stoppar några mynt i sin jukebox av märket Seeburg, rättar till skinnkepsen och går sedan ut för att visa upp sitt senaste fynd. En rostig Buick Roadmaster från 1952.

– Det var den ambulans som fick anropet när James Dean körde ihjäl sig, säger han stolt.

Kutens Bensin växer, vilt och fritt. Varje vinter far Von Kuten runt och köper upp allt han kan komma över. Det är viktigt att rädda saker från förstörelse, menar han.

Vi vandrar omkring bland kromade bildelar, blinkande neonskyltar och bilar i totalt förfall. Är det vansinne eller genialt?

Bara en person är säker på svaret.

– Det är väl inte så dåligt av en halvtattarunge från obygden, säger Thomas Von Kuten när vi skiljs.

Det är väl inte så dåligt, tänkte säkert Håkan Nesser när han flyttade in i sitt nya hus. Det ligger på vägen ut mot Gotlands trendigaste område, Furillen, strax norr om Slite. Nesser hus ser väl närmast ut som en hög brandstation från vägen. Men den som har sett bilderna av huset i ett inredningsmagasin förstår att bokförsäljningen har gett mycket deg.

Det är något du måste ha för att ta in på Sveriges trendigaste hotell Fabriken Furillen. En nedlagt kalkstensbrott omvandlat till hotell och konferensanläggning. Hela atmosfären är superdesign. Omgivningen för tankarna till Sergio Leones västerfilmer.

Tröttnar du på den lite fisförnäma kulturella fernissa som lätt klibbar bland alla designbodar och arkitekt ritade hus och orkar du inte med alla författare, konstnärer, musiker och andra media kändisar – de finns överallt – som verkar leva sina sommarliv på Gotland, så skall du stanna till i Slite.

Där står cementfabriken och ryker dag och natt. På den lokala pizzerian hänger förstås hockeyhjälten Håkan Loobs signerade landslagströja.

Du förstår inte ett ord vad folk säger på sitt gutemål men pizzan är stor och god och coverbandet rockar AC/DC och Bob Seeger.

Rekommenderas för den som söker det där genuina på sin semester.

Vi fortsatte östsidan ner från Slite. Gjorde små strandhugg i Katthammarsvik och Ljugarn. Gotland var en gång sista utposten mot Sovjet och militären spärrade då av stora landområden. På många ställen är de zonerna öppna för allmänheten nu. Och det är en fantastiskt orörd natur att vandra i.

Baden på östsidan är också bra med fina långa sandstränder. Och barn badar oavsett väder och vind.

I sakta mak närmade vi oss Gotlands södra spets. Burgsvikscamping tog emot oss med kollektiva grillaftnar och utomhus pool.

– Va, det är ju värsta lyxen, glädjetjuter luttrade barn i baksätet på bilen och slänger sig i bassängen.

Solen bryter plötsligt fram över Sveriges solsäkraste landskap. Poolvattnet glittrar, vita gäss på havet, flaggstängerna smattrar i vinden.

Dags att ta av fleecetröjan för första gången.

This entry was posted in Signs.