bolivia

Bolivia

Jag for till Bolivia våren 2008. Ville skriva det stora reportaget om ett land i våldsam omvandling. Evo Morales hade blivit president något år tidigare. Nu förbereddes en ny grundlag och protesterna var många. Direkt när jag kom hem gjordes ett kuppförsök i Bolivia. Det slogs tillbaka eftersom militären var lojal med presidenten. Det var revolution i luften på många sätt. I Sverige var det dock svårare att sälja in något om landet Bolivia. Till slut tog GP in ett resereportage. Men inte mig emot, det är just där, under söndagsfrukosten, som doften från kaffet ska blandas med doften av ett Bolivia i rörelse. Perfekt publicering, bred publik. 

 

Det är som att delta i en politisk thriller. Allt är i rörelse. Bolivia är kanske Latinamerikas fattigaste och mest turbulenta land. Men naturen, kulturen och den levande historien gör det till en upplevelse. Här finns ju allt, utom ett förlorat hav att dyka i.

Text och foto: Henric Nilsson

Det vibrerar, skakar och gungar. De israeliska killarna tjuter av skratt, eller skräck. Vi tittar oss runt om i den lilla propellerplanet, en Fairchild Aircraft och lugnas inte av flygbolagets reklamslogan: ”Amazonas, flygbolaget som är annorlunda. Landar på gräs, jord och ’other.”

Tittar ut genom vänsterfönstret och ser Altiplano sträcka ut sig. Inte ett träd, bara små fyrkantiga tegelhus och höglandsplatå så långt ögat kan se.

På högra sidan, ett stort hål. På kanten klänger sig miljonförorten El Alto fast, eller snarare väller ner i den stora vulkankrater som är La Paz.

Rakt fram det heliga berget Illimani. Vi lyfter, flyger och faller ner i en luftgrop och vinglar rakt genom molnen och jag blundar, ber och tittar plötsligt rakt in i en snöklädd bergsvägg.

 

Så breder Amazonas ut sig. Bruna tröga floder som slingrar sig fram genom det gröna täcket. En rökslinga stiger mot himlen.

Planet växlar ner och en liten fotbollsplan skymtar plötsligt i djungeln. Den här gången landar Amazonas Air på gräs. Borta är La Paz kalla klimat, nu är det en 35 gradig blöt vägg som möter en.

 

Längs den mäktiga floden Beni ligger den lilla hålan Rurranebaque. Förr en handelsstation, nu centrum för den växande ekoturismen som genererar pengar till den lokala ekonomin.

Det ligger en svag doft av mögel över hela stället. Allt ser ut att vara vintage. Kvarglömt, hitfraktat, recyclat. Jag går en sväng på de dammiga gatorna, ser plötsligt något som känns bekant. ”Gert Nilsson och söner, Älvsered” står det på takskylten på en tungt parkerad Volvolastbil.

Hur hamnade den här?

Hur hamnade all världens bortskänkta t-shirts, kostymer och trasiga flip-flops i Rurranebaque?

Och hur länge håller en Toyota Landcruiser? Mätaren har i alla fall stannat på 27 000 mil. Men de tio milen till Santa Rosa klarar den trots att sladdarna hänger huller om buller ur instrumentpanelen.

 

– Pedro är inte farlig. Klappa honom inte bara. Det här är hans revir, säger guiden Oskar,

Det har ingen någon tanke på när man ser den stora krokodilen ligga nedanför vår hydda.

I tre dagar ska vi vara här på Rio Yacuma i Amazonas. Hem för 1 100 djurarter, med 11 procent av världens samlade flora och fauna.

Det är inget ställe man lullar runt i själv.

Men i sällskap är det en upplevelse.

Det är fantastiskt att höra aporna på morgonen, att simma bland floddelfinerna, att få leka Jan Lindblad.

Vi är tio personer som färdas i kanoten. Vi är inte ensamma. Turisterna lotsat varsamt ut till de små hyddorna som tjänar som logi. Det är inblicken i det vilda livet som säljer, inte det avstyckade turistreservatet.

– Det finns inga giftormar här, säger Oscar.

–       Nä, nä, säger vi och trycker ihop gruppen.

–       Men det finns anakondor här borta, säger han.

Myggen surrar, kläderna är blöta upp till armhålorna. Vi vandrar länge i midjehögt vatten.

Nu har vi nått en liten platå. Här skall anakondorna finnas. Oscar trampar runt och letar. Vi lämnar vår roll som upptäcktsresande och blir trötta turister. Står där och hänger och diskuterar Newcastles nya fotbollsmanager. Det finns alltid något som förenar.

Ormarna har simmat iväg till torrare jaktmarker. Det är vi tacksamma för, vi har sett bilderna.

 

Några dagar tidigare på höglandsplatån vid Titicacasjön. Det blåser en bister vind genom den gula vassen. Här finns inga träd som skyddar, bara ett gulbrunt landskap och omgivande berg med andar som talar. Hos majoriteten av ursprungsbefolkningen är den andliga dimensionen mycket närvarande. Respekten för Pachamama, moder jord, är stor. Ekologiskt tänkande och kollektiva lösningar är en del av kulturen. Allt har en ande. Och ande och politik hör ihop här.

 

–       Jag erkänner inte Bolivia. Mina förfäder har inte lyft ett finger för att skapa den här staten, säger

Don Valentin, shaman och en av ledarna i den etno-radikala rörelse, Indianismo, som började växa sig allt starkare för trettio år sedan och som fällt flera presidenter.

– I första hand är jag Aymara-indian men om den nya grundlagen röstas igenom kan jag se mig som bolivian, fortsätter han.

Regnet börjar falla och det smattrar på plåttaket där vi sitter i hans lilla lerhus med jordgolv. Klädd i Adidasbyxor och svart hatt tar han några cocablad ur den gröna plastpåsen.

– 1952 fick vi indianer rösträtt för första gången och nu har vi lärt oss använda den.

Och det har gjort Bolivia politiska karta än mer explosiv. Borta är den tid då indianerna var slavar, kanonmat och röstboskap. Rebelledaren Tupac Kataris sista ord 1781, innan han slits i stycken av fyra spanska hästar var: ”Jag dör nu, men jag kommer tillbaka. Och då är jag miljoner”.

De miljonerna har nu röstat fram sin första president, Evo Morales. Avkolonisering är ordet som genomsyrar tillvaron här.

Nu ställs krav på jordreformer, kulturella rättigheter och tillgång till de pengar som låglandets gas och olje–intäkter genererar. Och nu när indianerna vill omförhandla kontraktet med staten Bolivia så vill den vita minoriteten bryta sig ur. Där står striden.

 

 

Senare på kvällen. Tillbaka i La Paz. Slut, höjdsjuk … skör. Lyssnar på Albert King, gråter av trötthet och vilsenhet efter ett möte med en annan ton, en annan röst. Där tecknen betyder något annat och där ögon söker andra mönster som förklarar världen.

Måste få se min skamsna europeiska identitet i ett annat försonligare ljus. Lämnar ryggsäcksturisternas Calle Sagarnaga, korsar El Prado, avenyn som skär genom La Paz. Det går inte att gå fel här. Allt lutar ner mot El Prado.

Uppför backarna igen. Plaza Murillo, torget framför riksdagshuset är en vacker plats. Runt omkring pågår, alltid verkar det som, en demonstration.

Kravallstaketen står uppställda. Plötsligt flockas TV-journalisterna kring en avgående minister.

Ett stenkast därifrån ligger Calle Jaen, den vackra koloniala gatan. I samma kvarter ligger det sevärda Etnografiska museet.

Huvudet värker. Måste få lindring. Får ett ölglas varmt vatten med en näve cocablad i. Mår bättre.

 

Går förbi Club La Paz. Klaus Barbies favorithål sägs det.

Barbie är en intressant figur som säger mycket om Bolivias nutidshistoria. Han var en före detta tysk Gestapochef som etablerade sig i Bolivia under namnet Klaus Altman.

Med sin tortyr och underrättelsekunskap spelar han under täcket med de korrumperade militärjuntor som styrde landet från sextiotalet fram till 1981, uppbackade av USA:s plan Condor som skulle stoppa kommunismen i Latinamerika.

Barbie, fräck och slug, blir vapenhandlare och lyckas lura militären att satsa pengar för inköp av en handelsflotta. Ett obegripligt projekt. Sin kust förlorade Bolivia i kriget mot Chile 1879 – 83.

Barbie finns i kretsen av de mördarförband som omger Luis Garcia Mezas brutala militärjunta som tar makten 1980 och som är djupt insyltat i den tidens kokainhandel. 1981 tar det slut. Barbie utlämnas och dör i franskt fängelse några år senare.

Måste hitta något jag känner igen mig i. Club La Paz med sina Erdinger Weissbier på hyllorna har alldeles för dålig karma.

Djupt inne i ravinens mittfåra ligger Thelonius jazzbar. Ser ut som alla jazzklubbar gör. Senapsgula väggar med bilder på Oscar Peterson, Duke och Monk förstås, och damer med höga klackar, svala studenter och jazzskägg som lyssnar kritiskt. Men just denna kväll en medelväg och en boj att hålla sig i.

 

 

Är La Paz en vacker stad? Både och. Den har sin skönhet blandat med sin brutala historia. Över kanten lutar sig det mäktiga El Alto ut, som en påminnelse om Tupac Kataris ord. Husen klänger på vulkanväggen. Luften är fylld av diesel, trafiken kaotisk. ”För högt för att köra på naturgas”, förklarar någon. Gatulivet med indiankvinnorna i sina Bowlerhattar pågår intensivt.

Fattigdom och rikedom möts och skiljs vid varje korsning, varje torg.

 

– Ta cykeln nu, den funkar, säger cykelguiden Juan.

Han vill komma iväg. Vi står uppe vid La Cumbre, 4 700 meter över havet. En timmas bilresa från La Paz. Det är kallt och blåsigt och alla är spända inför det som väntar.

 

1932 utbröt ett krig mellan Bolivia och Paraguay. Det handlade om Bolivias eviga längtan till havet. Nu via Paraguay-floden.

Tre år senare var allt förlorat, igen. Kvar finns bara den väg som Paraguyanska krigsfångar byggde. Den som kallas The most dangerous road in the world och som går mellan La Paz till Coroico. Som faller 3 300 meter på 64 km och börjar i Anderna och slutar i tropiken.

 

Vi har många timmars färd framför oss, men handbromsen funkar inte och efter 500 meter är det punka på framhjulet. Cykelbyte och fortsatt tävling nerför i två mil. Det går fort. Sedan tar asfalten slut och vägen byter skepnad. Nedanför oss ligger en dalgång där vägen ormar sig ner genom ett allt grönare landskap.

Omgivna av dimma ger vi oss av. Tamara från Israel vurpar på det rullande gruset och det blir en påminnelse om att det här kräver koncentration. Kurvorna är tvära. Det stupar hundratals meter på sina ställen. Det är egentligen vansinne alltihop.

 

 

Här finns inga vägräcken. ”Korsen är vägräcken”, säger luttrade bolivianer. För ner föll både bilar och lastbilar. Otroliga siffror som 200 döda per år sedan vägen byggdes. 1994 kör 26 bilar över kanten.

Fram tills för något år sedan var det här en transportled för lastbilstrafik från låglandet upp till La Paz. Nu mest en inkomstkälla för turistnäringen.

Vi möter några lastbilar på vägen. Jag är glad att jag cyklar. Vem vågar åka lastbil här? Vägen hänger på lodrätta bergsväggar och är ibland bara tre meter bred

– De gillade att köra på natten, säger Juan, då kunde de följa varandras strålkastarljus.

 

Det är en otrolig utsikt när man vågar titta. Och det blir varmare för varje meter. Ju längre ner i dalen vi kommer, desto mer coca-odlingar ser vi.

Fem skakiga timmar senare ligger vi i poolen på vackra Hotel Esmeralda. Tranquilo out står det på skylten utanför.

Och Tranquilo out är det för oss besökare i det märkliga, gåtfulla och fantastiska landet Bolivia.

För rikt på silver, tenn, olja och gas för att någon ska låta det vara, för litet för att någon ska bry sig.

I januari röstades den nya grundlagen igenom.

Bolivia vibrerar, skakar och gungar.

 

This entry was posted in Signs.