aren-i-mitten

Medelåldern.

När jag skrev de här artiklarna blev jag väldigt upptagen av mig själv och … Ulf Lundell. Han har alltid funnits med känns det som. De senaste tio åren har han blivit mer och mer perifer.  Men hans plattor och böcker är som att få ett vykort från en kusin som lämnade för länge sedan och som drog ut i världen. Livet har gjort oss annorlunda. En del av oss har rotat sig, andra inte. En del som for iväg och har inte kommit tillbaka alls.

I sin musik är Lundell mer privat än han är som författare. Plattorna, texterna förstås, bär alltid vittne av den inre och yttre ålder han befinner sig i. Under jobbet med artiklarna lyssnade jag mycket på “Män utan kvinnor”, “På andra sidan drömmarna” och “Club Zebra”. Bra plattor för medelålders … män. Kanske för alla på väg in i medelålderns existensiella drama.

En annan sak. Det som slog mig när jag gjorde detta reportage var att det är de otrogna kosmpoliterna som blev vinnare i det postmoderna samhället. Kaosets bemästrare, den halvslarvige punkaren som ständigt var beredd på en ny manöver för att dra hem brödet, endast trogen och tillhörig sin egen identitets utveckling blev vinnaren. Förloraren är den strävsamme och plikttrogne som inte lyckades frigöra sig från en förlorat tankesätt och gamla sedvänjor. Vem kunde tro det, då? 

En praktisk Lundell, en drömmaren som frikopplade sig från det fysiska rummet.

 ÅREN I MITTEN

Medelålders. Är det slutet eller är det början? Det borde vara den perfekta åldern i livet. Fortfarande stark i kroppen och dessutom med en stor portion livserfarenhet. Ändå så ryser man lite när någon nämner ordet. Varför är det så?

 

– Har du fått bråck eller? Sa vi och flabbade rått i omklädningsrummet.

– Vet inte vad det är, skall till läkaren i nästa vecka, sa han.

Men det var inte bråck. Det var cancer.

Vi skulle fylla 40 år, vi hade småbarn. Ett år senare var han död.

Plötsligt stod det klart. Livet är inte oändligt. Det tar slut mycket fortare än man kan ana.

Det gick en tid och plötsligt började en tanke ta form i mitt huvud.

Vad är det jag vill med mitt liv?

Jag började plötsligt göra saker som skulle leda till att jag fem år senare

bytt yrke och förverkligat något som jag egentligen ville göra redan i min ungdom.

Var det en medelålders kris?

Eller var det ett beslut som krävde en viss mognad och ett självförtroende att fatta?

 

Googlar du på medelålder så får du 130 000 träffar. Allra mest är det olika larmartiklar. ”Stress i medelåldern kan leda till demens”, ”Medelålders män mest korrupta”, ”Sex i medelåldern ska inte göra ont”. Sedan en positiv rubrik: ”Kaffe och te minskar risken för Alzheimers hos medelålders”.

Vid 37 börjar förruttnelsen sjunger Jocke Berg i Kent.

Så tidigt, tänker man och börjar fundera på att köpa ett exklusivt rakvatten.

 

Nämn medelålderskrisen och du ser en kvinna i för trånga jeans eller en gubbe som grenslar sin motorcykel.

Nej, förresten, det ser du inte alls. För saker förändrar sig.

Det som var medelålderskris för trettio år sedan– att ha gjort sitt yrkes och livsval och tvingats stå för dem resten av livet – har blivit något annat idag.

Vi förväntas leva i ett permanent kristillstånd.

Gårdagens 40 års kris har blivit dagens 60 års kris.

 

Forskaren Gunnar Gillberg, Institution för arbetsvetenskap, Göteborg pekar på flera faktorer i samhället som har förändrat vår syn på medelåldern.

  • – Ungdomstiden har förlängts. Idag är man ofta över 30 år innan man sätter bo och skaffar barn. Samtidigt har samhället blivit alltmer individualiserat vilket gjort att det blivit svårare att upprätthålla långsiktiga stabila livsmönster.

 

Idag finns en ökad föreställning, och en hypotetisk möjlighet, att livet skulle kunna se annorlunda ut. Denna föreställning tvingar oss att hela tiden reflektera över vår familjsituation, vårt yrkesval, vårt liv, vår framtid.

  • – Du måste till och med reflektera över vilket kön du tillhör, det behövde inte göra för 30 år sedan.

 

 

Samtidigt har vi en allt snabbare omvandling av arbetslivet, menar Gunnar Gillberg.

  • – Utbildning och kompetens har blivit mer och mer av en färskvara. Du kan inte leva på gamla meriter, du är sällan bättre än ditt senaste projekt. Den situationen skjuts allt längre upp i åldrarna.

 

Vem är då vinnaren i denna turbulenta tid? En som har tittat på det är, Claes Törnqvist, psykolog och forskare på Lunds universitet. Sedan mitten av 80 – talet har han följt tre grupper av ungdomar upp i medelåldern. De var indelade i akademiker, arbetare och ”bohemer”, konstnärligt inriktade ungdomar, många var skilsmässobarn. För just bohemerna var det egna självförverkligandet viktigast. Därmed var de också bäst rustade för att möta samhällets strukturella omvandling.

  • – Just bohemerna var ganska nöjda med livet. De var mer vana att leva i ständig kris. Det var en slags självklarhet, så här var livet. Medan den disciplinerade arbetaren och den karriärinriktade akademikern var mer ställda inför livet eftersom den breda vägen som skulle ge framgång inte var lika enkel som de föreställt sig.

 

Claes Törnqvist menar att livets faser ser annorlunda ut idag eftersom att vi tvingas leva i en ständig utvecklingskris.

  • – Nu måste även de i femtioårsåldern förverkliga sig. När barnen flyttar hemifrån så finns det massor man skall göra eller så startar man om på nytt. Det är inte ovanligt med män i 60 års åldern med nya barn.

 

Herregud, när skall detta ta slut, tänker man. När skall man få vila?

När får man bli vuxen? Tänker på ett foto från farsans femtioårsdag. Där sitter han i stel pose i fåtöljen omgiven av blommor. Man kan tro att han fyllde 80. Så ser ingen femtioåring ut idag. Ungdomsidealet är vår tids norm.

  • – Det finns något i denna strävan som i djupet handlar om ett förnekande av det definitiva, åldrandet och döden. Mognad är att orka bära det egna lidandet. Både förgängligheten men också skammen och de egna tvivlen, säger Clas Törnqvist.

 

ÖVERLEVA DAGEN OCH GÅ VIDARE ÄR MÅLET

Ingen kris i sikte. Livet rullar på som vanligt. Den som alltid valt friheten och självständigheten har alla verktyg för att överleva medelålderskrisen.

– Det löser sig. Jag kommer alltid på något, säger formgivaren Joakim Thedin.

 

Joakim Thedin visar upp sin senaste produkt, Vinyllampan. En idé som föddes när han skulle slänga sina gamla skivor. Varför inte såga itu skivorna och göra en lampa av dem? Dessutom kan du göra drickunderlägg av etiketten. Sedan gäller det förstås att välja ut rätt skivor också.

  • – Man sågar inte sönder en platta med Jimi Hendrix, säger han.

 

Han är en ”selfmade man”. Musiker, fotograf, kulturarbetare och numera formgivare. Han delar lokal med några andra entreprenörer i kultursektorn. I rummet jämte ligger musikstudion där både Björn Olsson och Håkan Hellström har spelat in.

 

Stagnation eller utveckling är nyckelorden i medelåldern. För Joakim Thedin har rörelsen och energin alltid varit en följeslagare.

 

Han lämnade det trygga livet i småstaden när han var 23 år.

– Mina kompisar tyckte jag var galen när jag sålde bilen, sa upp mig från jobbet, lämnade min flickvän och stack till Göteborg, men jag ville ägna mig åt musiken och hitta ett kreativt uttryck.

 

Sen följde 10 år som musiker. Även om det aldrig lyfte till den nivå det var tänkt, så har han haft nytta av de erfarenheterna. Han ångrar ingenting.

  • – Jag var 34 år när jag slutade och jag borde kanske ha insett tidigare att jag inte hade den talang som krävdes. Men samtidigt lärde jag mig oerhört mycket där som jag har nytta av nu. Hur man jobbar i grupp, hur man slåss för sin idé, hur man säljer sin produkt.

 

Ibland har det kostat på att följa lusten. Exempelvis när motorintresset fick ta över under några år. Det började med en bok om Ronnie Peterson och slutade med ett motormuseum i Örebro samt en halverad omsättning på egna firman.

– Jag ger mig in i projekt, jag är en känslomänniska, och har jag bestämt mig för att göra något så gör jag det ordentligt. Sen får det sluta i halvkaos.

 

För både livet och den allmänna konjunkturen går upp och ner. Ibland är det mycket in, ibland mindre. Men det brukar lösa sig.

– Jag hittar vägar för att lösa det. Det ingår i att vara projektmänniska och entreprenör.

 

Han skaffade familj sent i livet. Lever småbarnsliv som 47-åring. Uppdraget som förälder kräver självdisciplin. Nu går det inte ”spinna loss på en idé klockan 15, barnen skall ju hämtas på dagis” som han säger. Men barnen ger också energi och rollen som förälder är det viktigaste i livet just nu.

  • – Det finns inte på kartan att jag skulle bryta upp. Jag gjorde det uppbrottet i 20 årsåldern. Ibland undrar jag om de som bryter upp i medelåldern är de som aldrig själva bestämde över sina liv.

 

Någon medelålders kris har han inte känt av. Han har själv satt gränserna, aldrig låtit någon bestämma över honom. Det har skapat en acceptans för livets villkor.

Visst kan han känna att samhället är mer individualiserat än när han själv var ung. Valen är många fler. Men:

– Jag är rätt bra på att vara selektiv när det gäller den typen av påverkan. Det gäller att skaffa sig fokus på det man skall göra och med de verktyg man har välja vad man skall ingå i. Dessutom är det mycket annat som är besvärligt just nu, som att ta på barnen overaller på morgonen.

 

FÅNGA DAGEN

En dag blev barnen stora och ett nytt liv började. Att bli medelålders är att våga stanna upp lite och vara i stunden. En andhämtningsperiod där de egna behoven får styra igen. Man vet vad man kan och med tillit till livet så väntar spännande år.

 

 

Hon har precis passerat 50. Barnen börjar bli vuxna. Tonåringen bor halva tiden hos sin pappa och 21 åring är ute på en jorden runt resa. Någon saknad av att vara småbarnsmamma har hon definitivt inte. Inte nu när en ocean av tid har öppnat sig.

– Barnen blev självständiga till slut och är inte så beroende av mig. Nu kan jag hålla på med egna saker, säger Maria Lindgren.

 

Här, mitt i livet, så är det viktigaste att ta hand om sig själv. Att njuta av livet, att få träffa människor och ha en aktiv fritid.

  • – Carpe diem, fånga dagen, är ett viktigt begrepp för mig just nu.

 

Så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då livspusslet inte gick ihop. Då hon gjorde ett försök att både satsa på karriären och hålla ihop en familj. Det gick inte särkilt bra. Heltidsarbete tillsammans med studier till psykoterapeut på universitetsnivå innebar 70 timmars veckor under några år. När hon sedan stod i startgroparna för att dra igång sin firma fick hon nog och drog i bromsen.

  • – Jag vet vilken arbetsinsats det skulle innebära och jag ville satsa på att vara mamma för mina barn.

 

Istället för en egen firma valde hon en statlig anställning, med 40 timmars vecka, regelbunden lön och semester. Hon har aldrig ångrat det beslutet. Utbildningen och yrkeserfarenheten finns kvar och snart kanske det finns tid också. Om några år, när tonåringen har flyttat hemifrån.

  • – Jag kanske har blivit latare med åren, säger hon och skrattar, men jag är inte så karriärinriktad längre.

 

Det är andra saker som blir viktigare med åren. I medelåldern kommer insikten om hur skört livet är. Maria har sett vänner bli sjuka, några har dött.

– Jag är väldigt tacksam för att få vara frisk. Det blir viktigare och viktigare. Det är inte självklart att du får vara det.

 

När hon ser tillbaka på livet så är det inte mycket hon ångrar. Hon gjorde sina resor, skaffade sig en utbildning som hon har haft nytta av, bildade familj och fick barn.

Jo, några saker skulle hon ha gjort annorlunda idag. Det är ett misslyckande att förhållandena med barnens pappor inte höll. Men samtidig säger hon:

– Jag har alltid levt ärligt mot mig själv. Har det inte varit bra så har jag gått. Den principen har jag kvar.

I ungdomen valde hon bort en stor kärlek för att de inte delade samma livsåskådning.

– Där valde jag principen före vad hjärtat ville. Det skulle jag inte göra idag.

 

Hon kan sakna en stark relation med en annan man. Just kärleken och vänskapen, att ha ett vittne i livet och få vara vittne i en annans liv.

Men hon har inte bråttom. Det ger sig. Hon har alltid haft en stark tilltro till sin egen förmåga, sitt eget värde och har ett gott självförtroende.

På frågan om det inte känns lite beigt att bli kallad medelålders ser hon närmast förvånad ut.

  • – Jag känner mig nyfiken och förväntansfull. Men jag tar inget för givet. Jag är tacksam för det jag kommer att möta. Saker och ting kan förändras men jag är beredd. Vad andra tycker bryr jag mig inte ett dugg om. Jag är den jag är och jag är bra.

 

This entry was posted in Signs.